Verslemningarna.
Vi hafva hittills betraktat rimmet i och för sig, från formell och språkhistorisk synpunkt, och därvid funnit, att mellan de särskilda rimarter, som äro representerade i de svenska landskapslagarne, och deras motsvarigheter i den isländska skaldediktningen råder en öfverensstämmelse, som, åt minstone i fråga om uddrimmet, kan kallas fullständig. En fråga, som med denna föregående framställning står i det närmaste sammanhang, är den, huru vida rimmet i landskapslagarne är blott ett prosarim, sådant som träffas allestädes i den gamla literaturen så väl som i den nyare, eller om det möjligen kan uppvisas, att det ingått såsom beståndsdel i något slags bunden form och således är ett minne af en äldre, poetisk lagaffattning, samt i senare fallet huru denna bundna form varit beskaffad.
Lagarnes första uppkomst och utveckling äro höljda i dunkel; men då de i sitt nuvarande skick bevisligen innehålla åtskilliga minnen från förkristlig tid, är det klart, att de redan före kristendomens och skrifkonstens införande måste hafva funnits till i något slags fast och stadgad form. Fortplantningsmedlet kan, innan skrifkonsten vardt känd, icke hafva varit något annat än den muntliga traditionen, ty att runorna i någon nämnvärd mån skulle hafva användts för detta ändamål, är icke antagligt. Då nu den bundna formen onekligen lämpar sig bäst för det muntliga fortplantningssättet, har man häruti funnit ett skäl, som talar för, att lagarne i älsta tider varit affattade i versform. Åtskilliga andra omständigheter hafva ansetts peka i samma riktning. Så uttrycken »Vigers flockar», hvarmed Uplands älsta lagar betecknas, och »lagha yrkir» såsom benämning på den upländske lagmannen Lum. I isländskan betecknar, såsom kändt, flokkr ett slags ärekväde, och yrkja betyder göra vers. Dess utom har Schlyter och efter honom Rydqvist till bevis för en äldre, poetisk lagaffattning anfört några ställen ur lagarne, där versformen ännu skulle vara bibehållen. Man kan dock icke undgå att finna dessa Schlyters exempel illa valda. Rimstafvar finner man visserligen i mängd, men utan någon regelbunden anordning, och någon verklig versform kan man icke upptäcka; det ena är ej det andra likt. Också hafva hvarken Schlyter eller Rydqvist inlåtit sig på någon utredning af denna versforms beskaffenhet.
