Ehuru dessa grunder sålunda visserligen förläna det nämda antagandet en viss grad af sannolikhet, kan man dock ingalunda tillmäta dem någon afgörande vikt. Hvad särskildt den första vidkommer, visar flertalet af de isländska sagorna, att den bundna formen ingalunda var ett oundgängligt vilkor för fortplantningen genom muntlig tradition. Dessa grunder lägga, så vidt jag kan se, intet bestämdt hinder för antagandet, att rimmet i lagarne liksom i andra fornsvenska prosaverk, t. ex. Kon. och Höfd. Styrelse, där det träffas ganska ofta, endast är ett prosarim, som aldrig haft något att göra med poetisk form.
För att komma till visshet i saken kräfves således ytterligare bevis. Skulle icke rimmet själft kunna vittna i denna fråga? Finnes icke hos rimmet i lagarne några egenskaper, hvarigenom det skiljer sig från det vanliga prosarimmet, och som tyda på, att det ursprungligen ingått såsom beståndsdel i en bunden form och nu kvarstår, åt minstone i många fall, såsom ett minne af denna? Jag tror mig utan tvekan kunna besvara denna fråga jakande. Redan lagarnes utomordentliga rikedom på rim synes mig svår att förklara under annan förutsättning, än att en poetisk affattning gått före den nuvarande prosaiska. Intet annat prosaverk kan i detta afseende i minsta mån mäta sig med lagarne. Här finnas ställen, som äro så att säga späckade med rimstafvar på ett sätt, som vore oerhördt i en ursprunglig prosaframställning. Man genomläse blott med aktgifvande på rimmet den äldre västgötalagen och framför alt dennes þiuvabolker, och man skall icke finna mitt påstående öfverdrifvet. Att rimmen i det hela träffas ymnigare i äldre lagarbeten än i yngre, ymnigare i äldre redaktioner af en lag än i yngre (t. ex. V. I gent emot V. II), är icke häller utan betydelse i detta sammanhang. Vidare hafva vi i det föregående på många ställen funnit rimstafvarne sammanstälda tre och tre, under det prosarimmet aldrig brukar bestå af mer än två rimord. Slutligen träffas icke sällan flere serier af rimstafvar följande omedelbart efter hvarandra alldeles som i en fornyrdalagsstrof. Alt detta kan väl sägas i hög grad öka sannolikheten af det i fråga varande antagandet. Det är aktgifvandet på dessa omständigheter under behandlingen af rimmet, som föranledt författaren till denna afhandling att närmare undersöka, huru vida icke landskapslagarne äfven bevarat några säkra och oomtvistliga spår af denna förutsatta poetiska form, d. v. s. icke blott rimstafvarne utan äfven versformen, ty någon fullständig visshet kan ju dess för utan icke vinnas. Att denna poetiska form, i fall han finnes, ej kan vara någon annan, än den, som vi känna från Eddan
