äfvensom från många runstenar, således fornyrdalag, kan nästan på förhand tagas för gifvet, då det icke är kändt, att något anna verslag brukats i Sverige under hednatiden; dróttkvætt, som här icke kan komma i fråga, möjligen undantaget.
Att man vid en sådan undersökning, som här är i fråga, lätt kan råka på villospår och tro sig finna vers, där någon sådan aldrig varit för handen, är förf. fullkomligt medveten om och har sökt vara på sin vakt mot lockelsen. Man har också nu mera här vid lag en god ledtråd och pröfvosten i de af prof. E. Sievers i hans »Beiträge zur skaldenmetrik» uppvisade reglerna för den isländska verskonsten. Det är ju redan på förhand högst antagligt, att dessa regler äfven måste gälla för den fornsvenska verskonsten och de spår denna lemnat efter sig. Hvad som icke fogar sig efter dem, måste således betraktas med misstroende. Emellertid torde man härvid af flera skäl icke böra gå alt för strängt till väga. För det första torde nämligen den Sieverska metriken och framför alt eddametriken, om den ock står fast i sina hufvuddrag, ännu tarfva vidare bearbetning i afseende på detaljerna. Det är därföre kanske icke skäl att alldeles utan vidare förkasta alt, som icke till punkt och pricka stämmer med den samma. Vidare anmärker Sievers själf (anf. arb. II s. 301—302) med hänsyn till eddadiktningen, att det redan på förhand är antagligt, att denna i formelt afseende förbehållit sig flere friheter än dróttkvættversen, måhända såsom minnen från en tidigare, mera folklig diktningsperiod, då man ännu höll sig till den gamla germanska, fria allitererande versen och icke hunnit den handtverksmässiga öfning och stränga regelbundenhet, som röja sig hos skalderne. Är detta antagligt med hänsyn till Eddan, så är det väl minst lika antagligt med hänsyn till lagarne. Då slutligen Sievers på grund af felaktig tradition företager en mängd metriska rättelser i Eddan, så bör sådant vara ännu mera befogadt i afseende på lagarne, hvilkas verslemningar sannolikt vid den tid, då handskrifterna skrefvos, i långliga tider gått och gält för och behandlats såsom prosa.
Då man söker efter kvarlefvor af den förutsatta gamla versformen i lagarne, har man anledning att först och främst fästa sin uppmärksamhet vid sådana ställen, som på ett eller annat sätt äga egenskapen af allmänna lagformler, emedan dessa af lätt insedda skäl dels kräfva en affattning, som lätt inpräglar och fäster sig i minnet, dels äro mindre än andra delar af lagarne utsatta för godtyckliga förändringar. Ett sådant ställe är Ö. r. 1,1 och 9 pr. (jfr r. 23 pr.). Det heter där om den, som försummar konungs räfst,
