att han skall böta eller ock bevisa laga förfall, och »þæt æru hans forfall:
ær sialuær siukær
ælla sitær iui siukum
ælla ær a fiæti
fear sins.»
I stället för siukum i andra raden finner man äfven döþum, hvarigenom hufvudstafvens upprepande undvikes. Första och fjärde raden äro trestafviga, en frihet som förekommer mångenstädes äfven i Eddan. Första raden kan dock hafva varit fyrstafvig och haft formen: æn sialuær ær siukær. I andra raden måste ælla, för hvilket väl den enstafviga formen æller bör insättas, betraktas såsom upptakt. Friheten att låte ett enstafvigt, tonlöst ord bilda upptakt synes lagförfattarne ofta hafva tillåtit sig, såsom af det följande kommer att framgå. De två sista raderna af ofvanstående formel träffas äfven på många ställen i svealagarne, hvilket synes visa, att den ej häller där varit obekant. Svealagarne visa för öfrigt (jfr U. kg. 12,2, m. 45,1, i. 20,1; S. kg. 12,3, þi. 9, þg. 4 pr.; Vm. I þg. 13 pr.; Vm. II m. 29) tydliga spår af en annan dylik formel, hvari rimorden varit: sot — sarum (eller siuker — sar, eller sota siang — sarum), döþan — durum, kallaþer — kunungi, höghri — hawa (eller hofþi — höghri) och fiæti — fear. Styckevis har man äfven i denna versformen orubbad kvar. I S. þi. 9 (jfr Vm. II m. 29) heter det: »Fiarþa ær
æn han döþan warnaþ
firi durum hawer
æller elð höghræ
æn hawa þorf»
således, utan den ringaste förändring af texten, en halfstrof i kviðuháttr, som tillika, om han i första raden strykes och æn där sammastädes fattas såsom upptakt, fullkomligt stämmer med de Sieverska reglerna. På samma ställe i S. heter det vidare, att »eth ær þæt æn han i sotta siang ligger æller i sarum», hvaraf man synes utan fara kunna sluta, att denna händelse af laga förfall här i sin poetiska form lydt:
æn i sotta siang
æller sarum ligger.
U. kg. 12,2 lyder sålunda: »Liggær han j sot ællr sarum ællær hawær döþæn warþnæþ fore durum ællr ær kallaþær aff kunungi ællr ær eldær höghri æn hawæ þorff ællr ær a fiæti feæ sins.»
