Den senare delen häraf kan utan vidare uppställas i versform:
ællr ær kallaþær
aff kunungi
ællr ær eldær höghri
æn hawæ þorff
ællr ær a fiæti
feæ sins.
Att hvarje särskildt fall af laga förhinder i denna formel
uttrykts med ett verspar i kviðuháttr, torde härmed vara så klart,
som någonsin kan önskas. Man skulle efter sist anförda ställe i U.
kunna uppställa hela formeln på följande sätt:
æn siælwær i sot
ællr sarum liggær
ællr döþæn warþnæþ
fore durum hawær
ællr ær kallaþær
aff kunungi
ællr ær eldær höghri
æn hawæ þorff
ællr ær a fiæti
feæ sins.
Om ællr i tredje raden betraktas såsom upptakt, finnes här intet, som strider mot den Sieverska metriken.
I U. æ. 3 pr. (jfr Vm. II æ. 3; H. æ. 3) heter det, att giftomannen «a kono manni giptæ
til heþær ok til husfru
ok til siæng halfræ
til lasæ ok nyklæ
ok til laghæ þriþiunx» etc.
Om man här utesluter det öfverflödiga til på tre ställen, sätter
lyklæ i stället för nyklæ, samt låter siæng och halfræ byta plats,
en omflyttning till stöd för hvilken kan anföras Magn. Erikssons
landslag, så har man äfven här en med de Sieverska reglerna
öfverensstämmande halfstrof i kviðuháttr:
til heþær ok husfru
ok halfræ siæng[ar]
til lasæ ok lyklæ
ok laghæ þriþiunx.
I de tre första raderna måste man dä räkna upptakt; men möjligen kunna ok i andra och til i tredje raden undvaras.
