Äfven i det följande: »i allu han a j lösörum ok han afflæ fa utæn gull ok hemæ hion ok til allæn þæn ræt ær uplænzk lagh æru» kunna måhända spår af versformen skönjas.
i allu han a
j lösörum
kan möjligen vara ett verspar, ehuru hufvudstafven då faller i andra versfoten. Denna frihet är icke okänd i Eddan och synes icke sällan hafva anlitats af lagskalderne. Att stadgandet om hustruns tredjedel i aflingegods ej passar in i versen, kan förklaras däraf, att detta stadgande är senare tillkommet (jfr H. Hildebrand, Sveriges medeltid I s. 104). Det följande åter:
ok til allæn þæn ræt
ær uplænzk lagh æru
kan, om ok i första och ær i andra raden fattas såsom upptakt, likaledes bilda ett verspar. I stället för til allan þæn ræt har väl ursprungligen stått til alls þæs rættar. Vm. II har wæstmanna i stället för uplænzk, men H. har, betecknande nog, icke hælsinga, såsom man kunde vänta, utan war, som också kan bilda rim med allæn.
Med dessa två sista verspar må nu vara huru som hälst, men att det tal, som af giftomannen hölls på giftostämman, varit affattadt i versform, synes i alla händelser klart framgå af det ofvan anförda. Detta tal var ju också i själfva verket en viktig rättsformel, som ingalunda fick bestämmas af hvars och ens godtycke, utan måste uppsägas efter ett faststäldt munhaf. Versformen föll sig då naturlig.
Om ansvaret för «foþær fe ok leghu fæ tækkiu fæ ok nam fæ»
stadgas i V. I fb. 6 (jfr r. 12 pr.) och V. II u. 13, att
þy skal warþæ
firi aldri vangömslu
sult ok klaui
byargh ok bro
vatn ok dy
varghi ok þiuvi.
Med några ändringar kan här regelbunden versform åstadkommas. Aldri i andra raden saknas i r. 12 pr. och kan måhända utelemnas, eller ock flyttas efter vangömslu. I senare fallet måste en enstafvig form af firi insättas i stället för den tvåstafviga, och denna då betraktas såsom upptakt. I andra versparet hafva
