rimorden på något sätt råkat i olag. I rättadt skick skulle stället
lyda ungefär sålunda:
þy skal warþæ
firi vangömslu (aldri)
byargh ok sult
bro ok klaui
vatn ok dy
varghi ok þiuvi.
Vi hafva här åter en versifierad lagformel, angifvande de särskilda olyckshändelser, hvilka räknades såsom vangömsla. De metriska reglerna äro noggrant iakttagna. Vers 3 och 5 äro trestafviga, hvarvid dock är att märka, att alla orden väl från början stått i dativ, såsom varghi och þiuvi ännu göra. Dessa versers trestafvighet torde således ej vara ursprunglig.
Orsaken till den nyss anmärkta omkastningen af rimorden i det andra versparet och däraf följande rubbning i versen torde hafva varit den, att man i en senare tid, då örat blifvit främmande för den gamla versformen, hälst ville hafva rimorden omedelbart bredvid hvarandra, såsom förhållandet alltid är i det verkliga prosarimmet, och för den skull flyttade dem till sammans, då de råkade vara skilda af ett eller annat ord. Det ena rimordet öfvade ett slags attraktion på det andra. Vi skola i det följande finna flera exempel på denna rimattraktion.
En mot den nyss nämda svarande formel har lemnat spår efter
sig äfven i Ö. b. 26 pr., där det heter, att den som mottager
legofä eller foderfä, han skall «uarþa þy firi sik ok sinum
handuirkum
firi uak ok uarghi
ok sinne uangömu».
Med ett par obetydliga ändringar får man här ett regelbundet
verspar:
for uak ok uarghi
ok uangömu sinne.
I samma flock af V. I fb. (jfr V. II u. 13) uppräknas äfven
de olycksfall, som i motsats till de nyss nämda betraktades såsom
ofævli. Det heter i V. I fb. 6,1: «Firi ofævli skal eigh warþæ
þæssi æru ofævli asikkiæ eldær raan byorn stingær ok starui.» De
olika slagen af ofævli hafva tydligen, liksom de olika slagen af
vangömsla, varit uppstälda i versform, ehuru denna genom inverkan
