af den nyss omtalade rimattraktionen blifvit rubbad i båda
lagredaktionerna. Den ursprungliga lydelsen torde hafva varit:
asikkiæ raan
eldær ok byorn
stingær ok starui.
I andra raden har jag insatt ok för att undvika en tvåstafvig
vers. Det hela tager sig ut som en halfstrof i ljóðaháttr, ehuru
starui såsom slutord strider emot de metriska lagarne för långraden
i ljóðaháttr. Men dels är man icke säker, att starui är rätt läst
(jfr Schlyters anm. 6 till V. I fb. 6), dels vill det synas, som den
nämda lagen ej varit så noga iakttagen af lagdiktarne. Här på
stället kunde versens oregelbundenhet afhjälpas genom att ändra
ordningen till
starui ok stingær.
De fem folkvapen, som en «wigher man» skulle hafva,
uppräknas i H. þg. 14,2 sålunda:
swærþ æller öxæ
iærnhat skiold
bryniu æller musu
ok bughu mæþ III tyltum arfwæ.
Versformen synes här påtaglig, ehuru den sista raden
synbarligen erhållit någon utvidgning. Möjligen har halfstrofen
ursprungligen lydt:
swerþ æller öxæ
iærnhat ok skiold
bryniu æller musu
ok bugha mæþ arfvum.
Den är i så fall fullkomligt regelrätt.
Att versformen gärna brukades, där fråga var om
uppräkningar, ådagalägges af flera exempel utom de redan nämda. Ett
sådant är utan tvifvel V. I þ. 19,2:
horss ok nöt
hof fæ ok hornfæ
skapat klæþi
ok skiept uakn.
Rimstafvarnes ställning i det första versparet antyder, att dessa
två rader blifvit omkastade. Ordet skapat såsom första versfot i
tredje raden strider emot de metriska reglerna. Måhända kan
skapat flyttas efter klæþi. Man får då:
