som är att jämföra med Ö:s «giort gull ok siluær» och kanske ger en fingervisning, huru detta senare bör ändras för att passa in i formeln.
I Sm. 3,1 stadgas, att å kyrkobolet skall vara fyra hus, som
uppräknas:
stuwa oc hæberghi
[h]latha oc nöthus.
I den äldre västgötalagens inledningsord uppräknas, såsom
bekant, den tidens särskilda folkklasser. «Krister ær fyrst i laghum warum
þa ær cristna var
oc allir cristnir
konongær böndær
oc allir bocarlær
biscupær oc allir
boclærðir mæn.»
Att hufvudstafven i andra och fjärde raden kommit på orätt plats, är ett fel, som lätt kan afhjälpas genom en omflyttning: «oc cristnir allir — — — bocarlær allir.» En annan oregelbundenhet, nämligen att det kortstafviga konongær kommer att bilda första takten i tredje versen, förekommer icke sällan äfven i den isländska poesien, särskildt i trestafviga verser. Den kunde för öfrigt här afhjälpas genom inskjutande af ett ok.
Detta ställe är af särskildt intresse såsom visande, huru böjelsen för den versifierade framställningen fortlefde äfven efter kristendomens införande. Ett par ytterligare prof däraf skola anföras längre fram.
Att den bundna formen brukades i edsformulär eller s. k.
munhaf, intygas genom åtskilliga exempel. Det är också något, som
man på förhand kan vänta sig.
I Ö. r. 26 pr. stadgas, att den som beskyldes för att ej hafva
gjort rätt för sig på liongatinget, skall «uita mæþ eþe fiughurtan
manna
at han gik laghuarþær
af lionga þingi
mæþ lagha eþum
ok lagha domum.»
Här hafva vi således åter en fullkomligt regelrätt halfstrof i kviðuháttr.
