Då fränder vilja lösa sin frände ur träldom, skola de enligt Ö.
æ. 17 «sua suæria at
uir lösum han til kyns
ok kundra manna
ok egh til annöþugx doms.»
I första versen kunna både uir och han undvaras. Verslaget är här tydligen ljóðaháttr.
Innan denna ed aflades, skulle fränderne enligt samma flocks
föreskrift äfven svärja, att den, som skulle lösas, var dem «sua
niþium nær ok knæm kunnughær
at þer aghu han lösa
i lagh manna.»
hvaraf man synes kunna sluta, att äfven denna eds munhaf varit
i bunden form.
Om någon kommer och påstår, att en annans träl eller träl-
inna är stulen eller råntagen, så skall enligt V. I þ. 17 (jfr V. I
þ. 8,1) och v. II þ. 52 innehafvaren vittna «firi hemæ föt mæþ
tylptær eþe ok tvæggiæ mannæ vittnum. Biþi sua sær guð holl
etc. at
iak födde han hemæ
i husum ok hæskæp
þer diþi ok drak miolk
af moþor spina
þær uar i klæþum uafþær
ok i uaggu lagþer
þy a iak han
ok þu iki.»
Hufvudstafvens upprepande i andra raden synes antyda någon
felaktighet i detta verspar. De två raderna borde stå i omvänd
ordning. Kanske har den ursprungliga lydelsen varit:
i husum ok hæskæp
hemæ föddis,
eller ock:
hemæ i husum
ok hæskæp föddis.
Att hufvudstafven i åttonde raden faller i andra takten är, såsom redan förut anmärkt, intet hinder för att anse de två sista raderna såsom ett verspar. Upptakt får man räkna på flera ställen — här liksom i många af de förut anförda exemplen.
