Detta edsformulär tyckes hafva bildat en vanlig, åttaradig kviðuháttsstrof.
Eget är att de i västgötalagen på så många ställen
återkommande orden »sva se mær guþ holl ok vattum minum», som ju
bevisligen härleda sig från heden tid, icke visa ringaste spår till rim
eller versform. Om man får antaga, att denna formel är bevarad i
alldeles orubbadt skick, så vore den ett bevis för, att lagarne icke
i sin helhet voro affattade i bunden form under hednatiden, hvilket
väl också därförutan är sannolikt. En jämförelse med den isländska
grågåsens griðamál (jfr äfven trygðamál, slutet), där det heter:
»se guð hollr
þeim er heldr griðom
en gramr þeim
er grið rýfr»,
kan emellertid gifva anledning att misstänka, att versform kan
hafva förefunnits äfven i västgötalagen.
I sammanhang med det sist behandlade edsformuläret torde
förtjäna påpekas V. I i. 2,1 (jfr V. II i. 2,1), där lydelsen af
värjemålsed för klandrad arfvejord angifves sålunda:
iak tok
iorþ þessæ
at arvi ok at v iltu
ok iak a
ok þu ikki
vættæ i,
samt § 2 i samma flock (V. II i. 3) värjemålseden för köpejord:
iak köptæ
iorþ þæssæ
maþ fæst ok mæþ vmfærþ
(ok sva svm lagh sighiæ)
ok iak a
ok þv iki
vætæ i.
Verslaget skulle här, i fall det erkännes såsom vers, vara ljóðaháttr. Det första versparet synes misstänkt, och iltu såsom afslutning af en långrad är emot regeln. Men å andra sidan vet man ju af det föregående, att raderna 4 och 5 kunna bilda ett verspar, och att tredje raden åt minstone med hänsyn till rimmet bildar en oklanderlig långrad på båda ställena, vore ganska egendomligt såsom tillfällighet betraktadt. För öfrigt synes, såsom redan anmärkt, den
