Buggeska regeln om långradens afslutning ej vara så noga iakttagen i lagarne. De på senare stället tillagda och af mig inom parentes satta orden äro icke väsentliga för meningen och kunna säkert utan fara uteslutas.
Enligt V. I s. 2 skulle den tremannanämd, hvarmed man värjde
sig mot »skroksak giuin saræ mal», svärja:
at han ær eigh sændær
saræmaþær hans
ok eigh var maþ vræsviliæ
a vighualli.
Det senare versparet återfinnes i V. I m. 3, 1, ehuru i något
förändrad skepnad:
vært a vighuælli
map vrassviliæ.
Den första raden är dock på båda ställena svår att förlika med de metriska reglerna. Man kunde tänka sig, att på det förra i stället för eigh ursprungligen stått en efterhängd negation, men upplösning blir då i alla fall nödvändig i första taktens sänkning: maþ vræs, — liksom på senare stället a vigh —, men en sådan upplösning är väl icke tillåtlig. Måhända äro dessa verser att betrakta såsom femstafviga (jfr Sievers, Beiträge z. sk. II s. 311—312).
Utom i själfva edsformulären finner man lemningar af den gamla
poetiska lagaffattningen på flera andra lagställen, som stå i något
slags sammanhang med edgången.
Ett sådant är Ö. vn. 4 (jfr 3 pr.):
þat aghu tue suæria
ok tolf æftir
at þer suoru baþe
sant ok lagh.
Om þat i första raden och þer i tredje uteslutas, så torde från metrisk synpunkt intet vara att invända mot denna halfstrof.
Sammaledes Ö. b. 48:
löse eþ mæþ eþe
ok egh en mæþ tuem
utan þæn uili
sum uiþ takar.
Endast tredje raden är i metriskt afseende betänklig. Får man
