betrakta utan såsom kortstafvigt? Eller upplösning i andra taktens sänkning?
Ett annat hit hörande exempel är Ö. d. 3,2 och vm. 8,2:
Nu orkar egh annar
tylftar eþum
þa falzs
fætillös byrþe.
Hufvudstafven i första versparet faller i sista takten, en frihet
hvarom förut talats, och som synes förekomma tämligen ofta i
lagarne. Den tredje radens tvåstafvighet är kanske icke ursprunglig.
Man kunde gissa på, att byrþe hört till denna rad, men blifvit skildt
därifrån genom den förut omtalade rimattraktionen. Man finge då:
þa falzs byrþe
fætillös.
Slutligen är äfven hit att föra V. I þ. 13 och V. II þ. 46:
þer skal fyls wath
firi gangæ
ællær lösæ mæþ laghum.
Verslaget är här, såsom det synes, ljóðaháttr. Med hänsyn till det kortstafviga firi såsom första takt i andra raden och likaså fætil- i näst föregående exempel hänvisas till Sievers’ Beiträge z. sk. II s. 291—292.
Det hedendomsförbud, som finnes intaget i G. 4, synes hafva
varit affattadt i bunden form, ehuru nu endast lemningar däraf äro
bevarade. Början lyder, med de af S. Söderberg (Gutn. Ljudlära
s. 27) gjorda rättelserna, sålunda:
blot iru mannum
miec firj buþin
Oc fyrnsca all
þaun sum haiþnu fylgir.
Fjärde radens þaun sum kan uteslutas. Det hela bildar då en halfstrof i kviðuháttr, endast med den oregelbundenheten, att hufvudstafven i det andra versparet faller i sista takten, som måhända kan undanrödjas genom en ordomflyttning.
Äfven den omedelbart efterföljande uppräkningen:
hult eþa hauga
eþa haþin guþ
vittnar för mitt antagande, att här en gång förelegat versform. Till
