ytterligare stöd för detta vill jag påpeka gulatingslagens 29:de
kapitel, där det heter: »vér scolom eigi blota heidit gud ne hauga ne
horga», hvilka sista ord utan tvifvel också utgjort ett verspar:
hauga ne horga
ne heidit gud.
Versformen synes äfven omisskännelig i det kristendomspåbud,
hvarmed enligt Sm. 2 pr. småländingarnes lagsaga börjades:
Wj sculum aa krist troa
oc kirkiu byggia
fyrma systrum
oc syzkenom,
hvilket bildar en fult regelbunden halfstrof, om man blott ändrar
den första raden till:
aa krist sculum troa.
Dessa ställen äro nya bevis för det redan påpekade förhållandet, att benägenheten för den poetiska lagaffattningen har kvarlefvat ännu efter kristendomens införande.
Till de nu anförda exemplen, hvilka alla kunnat hänföras till
vissa kategorier och därutaf hämta en del af sin bevisande kraft, må
läggas ytterligare ett antal mera fristående.
I Ö. es. 10 läses:
Nu bæri ængin fæst
a fötær döþum
ok ængin til höghz
at hemuld [lete]
þy hemule
huar sialuær sik.
Om Nu uteslutes i första raden, och det lete, som finnes i 1607 års edition, och hvars insättande synes gifva den enklaste meningen, lägges till i fjärde raden, så erhålles här fullkomligt oklanderlig versform, äfven efter den Sieverska metrikens fordringar. Möjligen kan »at hemuld» ensamt utan något tillägg bilda en, i så fall trestafvig, versrad.
G. 19,19 anm. 50:
Slegir so mangir
som synlikir warda
Bytis hwar
at half mark penninga.
Det sista ordet i fjärde raden torde utan fara kunna uteslutas, hvarefter det öfriga utgör en regelrätt halfstrof,
