I G. 8 pr. stadgas, »et manhelg a standa
um dagha þa alla
sum verchhelgir iru
fran þi et sol
setr um aftan
oc til þes et lysir
a þriþia dygri.»
Det versen störande oc i tredje raden saknas i hs. B och kan mycket väl utelemnas.
Versformen faller sig på sådana ställen som detta ganska naturlig och har helt vist varit af icke ringa praktisk betydelse såsom långt mera än något annat framställningssätt ägnad att inskärpa och åskådliggöra ett viktigt lagstadgande.
I U. kg. 2 och S. kg. 2 beskrifves, huru konungen skulle rida
sin eriksgata, och sedan denna på sådant sätt fullbordats, då är,
heter det, den konungen
til land ok rikis
laghlikæ komin
mæþ upsweum
ok suþærmannum
(giötum ok gutum
ok allum smalændingium)
þa hawær han riþit
rættæ erix gatu.
Versformen afbrytes här af de inom parentes satta raderna; men det kan sättas i fråga, om dessa äro bevarade i sin ursprungliga lydelse. »Smalændingiar» är icke något ursprungligt »folk»namn utan en kollektivbenämning, som måste vara af jämförelsevis ungt datum. Man torde därföre med skäl kunna misstänka, att från början något annat folknamn stått i stället för »smalændingium» vid sidan af de gamla »giötum ok gutum», och i så fall ligger det väl närmast till hands att gissa på virdarne, som näst götarne voro det förnämsta »folket» i det dåvarande Götaland. Den sedermera så kallade Tiohärads lagsaga hade i äldre tider sitt namn efter virdarne, och i hs. B af S. heter det, att »uirda laghmaðer ok smalænninga með hanum» skola möta konungen midt på Holaveden, då han red sin eriksgata, hvaraf framgår, att virdarne verkligen deltogo i hyllningen vid eriksgatan, ehuru denna icke gick igenom deras land.
Vidare kan gutum hafva hört till andra versraden men blifvit
indraget i den första genom den förut omtalade rimattraktionen. På
detta sätt skulle man äfven här kunna få ett verspar:
