giötum allum
gutum ok virdum.
I U. kg. 3 och S. kg. 3 uppräknas de rättigheter, som
konungen ägde, sedan han blifvit krönt. Han äger då, heter det,
kunungær wæræ
ok krunu bæræ
þa agher han
upsala öþæ
ok dulghæ drap
ok danæ arff,
och varder han en god konung,
þa lati guþ han
længi liwæ.
Med afseende på det andra versparet kan man hysa tvifvel, huru vida det är bevaradt i oskadadt skick, men att det hela varit i versform synes icke osannolikt.
Om svarandepart, som uraktlåtit att infinna sig på det fjärde
tinget, säger Vm. II þg. 15:
þa ær þæn fallin
sic fællir sialfwer
hwaria bot
æfftær brutom sinom.
I stället för æfftær har väl stått den enstafviga formen.
Vin I kr. 6:
Nu ær barn fööt
bæstum hællum
hawir baþi
horn oc haar
är troligen också en verslemning, ehuru man kan draga i tvifvel,
huru vida det andra versparet är bibehållet i orubbadt skick.
Möjligen har rimattraktionen här varit verksam.
G. 26,6:
Gasa eþa grisa
gieti huer sielfr
en garþr ir
laggiertr firir.
De två sista raderna böra kanske snarare läsas såsom en. Den blir då en långrad och det hela en fult regelrätt halfstrof i ljóðaháttr.
