G. 18 pr.:
Ber maþr cunu
so at barn spillis (o burit)
oc hafr þau quict
i quiþi verit
þa bytir [han]
halfu vereldi
är möjligen en verslemning, som dock icke kan tillmätas någon större
grad af säkerhet. Det af mig inklamrade o burit torde icke vara
oumbärligt. Det i femte raden insatta han finnes i hs. B. Att han
här på stället kan bilda rimord, är väl icke otänkbart, då det synes
vara ungefär liktydigt med ett demonstratift þan maþr, en sådan
man, den som så gör. För öfrigt må jämföras t. ex. Helgakv. Hjǫrv.
v. 3:
Kjósattu Hjǫrvarð
né hans sonu.
Vm. II m. 22 pr. och Vm. I m. 11 (jfr S. m. 4 pr.):
Sar all annor
warþe æi længær
æn attær ær helt
oc huþ yuir wæxin
utgör, utan ringaste ändring i text eller ordföljd, en regelrätt
halfstrof i kviðuháttr. Detta ställe är också ett af dem, i hvilka den
poetiska affattningens praktiska betydelse lätt faller i ögonen.
Det samma torde kunna sägas om Ö. kr. 14 pr.:
skriptas han för
æn (han) fældær uarþær
þa skal (han) fasta
ok egh fæ böta.
De af mig inom parentes satta orden kunna umbäras.
Detta ställe är ett ytterligare bevis för det ofvan anmärkta förhållandet, att den bundna framställningsformens bruk i lagarne fortlefvat efter hednatidens slut.
Ö. 29,2 lyder sålunda: «Nu giftir man fostru sina fostra
annars manzs
æru (þer) baþir uiþær
sum uan aghu (til þerra)
þa ær omynd (þerra)
tue öra
