Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/87

Den här sidan har korrekturlästs


77
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.

 þæt ær höghindi
 ok hofþa dyna
 þæt hetir
 hamar siangh.»

De inklamrade orden kunna utan skada för meningen uteslutas. I fjärde raden bör öra ställas framför tue, och sammaledes måhända i sjunde raden hetir framför þæt. Det hela bildar då en vanlig koiðuháttstrof, mot hvilken ej häller den Sieverska metriken torde hafva något att invända.


I Ö. es. 3 pr. stadgas, huru hembud af jord skall ske. Bonden skall taga med sig två fränder «ok stæmna þing ok atær biuþa
 enum i garþe
 ok allum a þinge
 fæmt at sitia
 at sialfs sins.


Enligt H. kk. 6,1 (jfr Vm. II kr. 5,5) är «klokkæræ rætter» bland annat:
 [h]leff ok [h]leefs swl
 aff hwærium þem
 præsti gör korn
 ok quikæ tiund
och då det tillägges:
 þæt aa han siælwr at iulum
 saman taka,
så bör äfven detta kanske räknas till versen, ehuru den första raden i så fall måste anses på något sätt utvidgad. Hennes ursprung- liga lydelse kan hafva varit:
 siælwr aa at iulum
 saman taka.

Det kortstafviga saman såsom första takt i andra raden är en oregelbundenhet, hvarom förut talats.


De män, som verkställa ransakning efter tjufgods, skola enligt V. I þ. 5,1 och V. II þ. 30 under denna förrättning
 iuirlösir uæræ
 ok lösgiurþir
 ok barföttir bundit
 brökær uiþ knæ.

Här möta dock metriska betänkligheter i afseende på första och tredje raden. Båda synas vara femstafviga. Bör uæræ kanske