þæt ær höghindi
ok hofþa dyna
þæt hetir
hamar siangh.»
De inklamrade orden kunna utan skada för meningen uteslutas. I fjärde raden bör öra ställas framför tue, och sammaledes måhända i sjunde raden hetir framför þæt. Det hela bildar då en vanlig koiðuháttstrof, mot hvilken ej häller den Sieverska metriken torde hafva något att invända.
I Ö. es. 3 pr. stadgas, huru hembud af jord skall ske.
Bonden skall taga med sig två fränder «ok stæmna þing ok atær biuþa
enum i garþe
ok allum a þinge
fæmt at sitia
at sialfs sins.
Enligt H. kk. 6,1 (jfr Vm. II kr. 5,5) är «klokkæræ rætter»
bland annat:
[h]leff ok [h]leefs swl
aff hwærium þem
præsti gör korn
ok quikæ tiund
och då det tillägges:
þæt aa han siælwr at iulum
saman taka,
så bör äfven detta kanske räknas till versen, ehuru den första
raden i så fall måste anses på något sätt utvidgad. Hennes ursprung-
liga lydelse kan hafva varit:
siælwr aa at iulum
saman taka.
Det kortstafviga saman såsom första takt i andra raden är en oregelbundenhet, hvarom förut talats.
De män, som verkställa ransakning efter tjufgods, skola enligt
V. I þ. 5,1 och V. II þ. 30 under denna förrättning
iuirlösir uæræ
ok lösgiurþir
ok barföttir bundit
brökær uiþ knæ.
Här möta dock metriska betänkligheter i afseende på första och tredje raden. Båda synas vara femstafviga. Bör uæræ kanske
