Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/88

Den här sidan har korrekturlästs


78
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.

icke anses tillhöra första raden? Stället är i alla händelser ett af dem, som man nästan på förhand kan vänta sig att finna versifierade.


Ö. b. 26 pr.:
 þæn a uarþa
 uak sum uækkir
 þær til (sum) iamuæl
 ær atær frusit.

I det första paret torde versformen vara på något sätt rubbad. Det har kanske ursprungligen lydt:
 uak a uarþa þæn sum uækkir

I tredje raden är sum öfverflödigt.


Ett af de ställen, där den poetiska affattningen synes ligga i õppen dag, är V. I a. 12 och V. II a. 16:
 vændir (han) hæl ok [h]nakkæ
 at hemkynnum
 ok stighær fotum
 af fostærlandi.

Den första raden får dock, äfven om det öfverflödiga han uteslutes, en öfverskjutande stafvelse.

Äfven det närmast föregående:
 sytær huspreæ i bo
 havir [barn] i knæ
 ok annat i kviþi
 far cristindom
torde kunna antagas vara en verslemning. I stället för huspreæ bör väl då läsas husfru.


I äldre västgötalagens »lekara rætter» tycker man sig jämte en ovanlig rikedom på rim här och där skönja en skymt af den gamla poetiska affattningen. «Uarþær lekæri barþær», heter det,
 þæt skal e
 vgilt uaræ.

Då lekaren tagit fatt i kvigans rumpa, skall
 maþær til huggæ
 mæþ huassi gesl.
Lyckas lekaren då ej hålla fast,
 havi ok þole