icke anses tillhöra första raden? Stället är i alla händelser ett af dem, som man nästan på förhand kan vänta sig att finna versifierade.
Ö. b. 26 pr.:
þæn a uarþa
uak sum uækkir
þær til (sum) iamuæl
ær atær frusit.
I det första paret torde versformen vara på något sätt
rubbad. Det har kanske ursprungligen lydt:
uak a uarþa
þæn sum uækkir
I tredje raden är sum öfverflödigt.
Ett af de ställen, där den poetiska affattningen synes ligga i
õppen dag, är V. I a. 12 och V. II a. 16:
vændir (han) hæl ok [h]nakkæ
at hemkynnum
ok stighær fotum
af fostærlandi.
Den första raden får dock, äfven om det öfverflödiga han uteslutes, en öfverskjutande stafvelse.
Äfven det närmast föregående:
sytær huspreæ i bo
havir [barn] i knæ
ok annat i kviþi
far cristindom
torde kunna antagas vara en verslemning. I stället för huspreæ
bör väl då läsas husfru.
I äldre västgötalagens »lekara rætter» tycker man sig jämte en
ovanlig rikedom på rim här och där skönja en skymt af den gamla
poetiska affattningen. «Uarþær lekæri barþær», heter det,
þæt skal e
vgilt uaræ.
Då lekaren tagit fatt i kvigans rumpa, skall
maþær til huggæ
mæþ huassi gesl.
Lyckas lekaren då ej hålla fast,
havi ok þole
