þæt sum han fek
skama ok skaþæ.
Detta sista synes åter vara ett exempel på ljóðaháttsvers.
Ö. b. 28,3 stadgar, huru tillgå skall, då by och allmänning
mötas i vatten, och man vill bestämma gränsen dem emellan. «þa
skal taka niu alna langt skip (hs. A langa stang) ok stæpia stamn
i uasse ok annan ut a diup
þa skal standa
i æftra stamne
ok haua sik i hande
haka skapt
ok kasta atær
iuir axl sik (a diup ut).»
De inklamrade orden i sista raden äro icke nödvändiga för meningen. I tredje raden fordrar metern, att antingen haua sik (hs. F sær) läses såsom hauask eller ock sær (som är den riktigare formen) betraktas såsom förkortadt. I senare fallet får man i denna vers upplösning af första taktens båda stafvelser.
Äfven det närmast efterföljande:
aghe sua byr
sum ytærst far kastat
ok þæt ær almænningær
sum utan ær
skulle kunna misstänkas för att vara en verslemning. I andra raden
måste ytærst då betraktas såsom kortstafvigt.
H. v. 3:
æy ma moldran
bötæ foræ minnæ
an fiæz mon i akri
ok alin i ængi
(ok famns i skoghi).
Den andra raden bör läsas:
for minnæ bötæ.
Tillägget «ok famns etc.» kan möjligen vara tillkommet i en senare tid.
Vm. II m. 25,19 (jfr Vm. I þi. 16,4) bestämmer ansvaret för
bosran, och huru detta tillgår beskrifves på följande sätt:
riþær hem at manne
mæþ hær oc hælmning
