takær fore hanom
(baþe) höwat oc clöwat.
Det torde knapt lida något tvifvel, att här föreligger en verslemning, ehuru troligen icke bevarad i alldeles oskadadt skick. I det första versparet är första raden, sådan hon nu står, femstafvig, och i den andra upprepas hufvudstafven. Båda dessa omständigheter tyda på, att något här är i olag. I fjärde raden torde baþe ej vara oumbärligt. Skall det stå kvar, måste det betraktas såsom upptakt.
Vm. II m. 23,1 (jfr Vm. I m. 17,2):
Hoggær af hand
at hon hængær wiþ
(XX markær at sarom etc.)
hængær þær
half bot.
I Vm. I lyder motsvarande (m. 17,1):
hoggir af hanð
swa at hon hængir wiþir (tiu m. etc.)
hængir þær
halwa boot.
Men Vm. I m. 17,2:
hoggir af (sc. fot)
swa at hængir wiþir
hængir þær
halua boot.
Af jämförelsen mellan dessa ställen torde halfstrofens rätta
lydelse erhållas:
hogger af hand
sva at hængir viþer
hængir þær
halua bot.
Vm. II æ. 2,1:
Bruþmæn scolo
bruþ warþa
hem til hans
som haua scal.
I andra raden har kanske stått bruþi i stället för bruþ. Metern synes fordra det, i fall detta ställe får betraktas såsom en verklig verslemning.
