«Takær maþær þræll allær ambut a löpstighum,» heter det i
V. I þ. 18 och V. II þ. 53,
þa skal lysæ
sum lagh sighia
hin skal lucæ (firi)
vnningiæ lagh.
V. II þ. 53 har intet firi i tredje raden.
Äfven i de hos Schlyter och Rydqvist anförda, rimmade eller
poetiserande lagställena tycker man sig här och där skönja en skymt
af den regelbundna versform, hvari de möjligen en gång varit affattade.
Så V. I þ. 3 pr. (V. II þ. 24):
dömæ til hogs ok til hangæ etc.
vgildæn firi arvæ
ok æftimælændæ,
som synes bilda ett verspar, dock med första raden femstafvig.
Äfven det följande:
sva firi kiurky
sum firi gonungæ,
eller enligt V. II þ. 24:
swa firi kirkyu
sum kononge,
hvilket ej upptages af Schlyter, bör väl räknas med till versen.
Senare delen blir då en i det närmaste regelrätt halfstrof.
Sammaledes i V. I fb. 7,1:
þæn a hæræ ær hændir
þæn a ræf ær reser etc.
får man på slutet ett verspar:
þæn a otær
ær or a takær.
I Ö. b. 36,5 finner man: «Nu a þæn ræf sum resir hæra þæn
sum handum takær», där man synes vara versformen närmare än i
V. Man skulle kunna med någon ändring i ordföljden erhålla en
halfstrof, som dock kanske ej vinner obetingadt erkännande:
Nu a ræf
þæn sum resir
hæra þæn
sum handum takær.
Demonstrativet þæn skulle enligt Hildebrands regel ej få skiljas från relativet. Kanske böra tredje och fjärde raden, med
