utelemnande af sum, som också saknas i hss. B och F, läsas som en långrad, och det hela betraktas săsom en halfstrof i ljóðaháttr.
I U. v. 20,2 är det däremot början, som synes vara i versform:
Farr man j ökn
ok almæning
ryþær ok rymir.
Åt minstone de två första raderna bilda ett regelrätt verspar. Den tredje skulle vara en långrad, men rymir är långstafvigt.
U. a. 12: «þær skils siængær aldær etc.» slutar med ett verspar:
fyrr æn annær
ær aldær döþær,
och äfven det närmast föregående: «ærfwi ok aldrigh kollær koll»,
torde med en liten ändring i ordföljden kunna anses bilda ett verspar:
ærfwi ok kollær
aldrig koll,
som då jämte det sist anförda utgör en halfstrof.
Äfven i Vm. II i. 1 och Vm. I b. 1: «Karl atte by allan etc.»
träffas ett verspar:
þa (el. æn) skærffte
sco at fote.
Den första radens metriska bristfällighet afhjälpes, om det carle
som finnes på ett ställe i Vm. II tillägges:
skærffte carle
sco at fote.
Det hos Schlyter sist anförda exemplet ur Sm. 4 pr. synes
rent af bilda en fullständig kviðuháttstrof.
han scall ey wara moorthare
eller mandrapære
ey kirkiu brytære
eller kloster löpære
ey doblare
eller drinkare
ey puto mather
eller portkunw.
Ett och annat kan naturligtvis under tidernas lopp hafva förändrats, särskildt har tydligen den första raden utvidgats, men att det hela verkligen är en verslemning, synes ganska sannolikt.
Vi hafva redan i det föregående funnit åtskilliga antydningar
om, att de gamle lagskalderne ej häller voro obekante med det
