eddaverslag, som kallas ljóðaháttr. Några ytterligare bevis därpå må här anföras.
Lagstadgandet, att så snart endera af föräldrarne var friboren,
deras barn också voro friborna, uttryckes i Ö. g. 29,1 sålunda:
gangin æ barn
a bætre alf
fylghin þem fræls æ (el. dör).
De två första raderna förekomma äfven i svealagarne. Att detta viktiga stadgande varit affattadt i poetisk form, lär således knappast vara något tvifvel underkastadt, och lika litet att denna blifvit bevarad till våra dagar.
U. v. 1 pr.; Vm. II præf. och H. v. 1:
Land skulu
mæþ laghum byggiæs
ok æi mæþ walz wærkum.
Måhända har man ett verspar äfven i det följande:
þy at þa standæ land wæl
laghum fylghis.
Dock möta bär en del metriska betänkligheter, som göra, att stället icke kan räknas till de säkrare. En sådan trestafvig vers sam «land skulu» är väl icke utan förebilder i Eddan, men sällsynt. Långradens afslutning med wærkum är emot Bugges regel, men denna oregelbundenhet synes, såsom förut är anmärkt, flerestädes förekomma i lagarne. I tredje raden måste þy at (i så fall sammandraget) räknas för upptakt. Den femte radens metriska bristfällighet kan afhjälpas genom tillsättande af ær.
U. æ. 19 och Vm. II æ. 14:
Takær o fræls man
frælsæ kono
mæþ lagh ok lanz ræt
gangær awgh [ut]
or ett sinni
(fa þön barn samæn)
þær gangi barn a bætri halw.
Det i fjärde raden tillagda ut finnes i Vm. II, men saknas i U. De inom parentes satta orden äro icke väsentliga för meningen och kunna säkerligen betraktas såsom senare inskjutna. Den sista långraden kan, såsom vi nyss sett, äfven läsas såsom två korta, men detta händer stundom äfven i Eddan (se t. ex. Grimn. 2,6).
