kan möjligen vara en verslemning. Och då det i det följande
heter:
maþær stander a halsi ok a höfþi
ok hæriær man,
så vill det af rimorden synas, som äfven detta en gång hört till
versen.
V. I i. 17,1 (jfr i. 17 pr. och V. II i. 39, 40) stadgar, att den
som vill taga upp träde, skall själf gärda gård däromkring, och
söke siþæn
sær af hande
gildæn ok eig vgildæn.
Ö. b. 51:
Nu ær laghsagha iþur
lyktaþ ok ut saghþ
mæþ hund ok harvu tinda.
I första raden måste antingen iþur utelemnas eller ock Nu ær (sammandraget) betraktas såsom upptakt. Hvarken i detta eller näst föregående exempel stämmer långraden med Bugges regel.
Detta sista ställe är märkligt såsom visande, huru afslutningen
af östgötalagmannens lagsaga varit affattad i bunden form. 1607
års edition ger också östgötalagen en versifierad afslutning, men af
en helt annan art:
Thät iär höghst i Laghum, ne ok ja:
Thät iär bäst i Laghum sät ok sämia.
Utom de i det föregående upptagna i mer eller mindre
fullständigt och oskadadt skick bevarade hel- och halfstroferna,
hvilkas antal vid en noggrannare undersökning säkerligen skall kunna
betydligt ökas, finner man i de svenska landskapslagarne dels en
mängd ställen, där sammanhopningen af rimstafvar omisskänneligen
vittnar om gammal versform, dels en stor ymnighet af
fjärdedelsstrofer eller fristående verspar.
Till de förra höra t. ex. de här ofvan emtalade af Schlyter och Rydqvist påpekade lagställena.
Med afseende på den stora massa af fjärdedelsstrofer, som träffas i lagarne, än framträdande såsom själfständiga helheter, än såsom mer eller mindre påtagliga lemningar af en nu försvunnen sådan, kan jag hänvisa till den föregående förteckningen öfver uddrimmen, där jag i de fall, då jag trott mig skönja tecken till
