versform, upptagit icke blott rimorden utan äfven de med dem närmast sammahängande.
Här må endast genom några exempel framhållas, huru versformen omisstydligen framträder i en mångfald af allmänna stadganden, ordstäf, formel- och ordspråksartade uttryck[1], som med all sannolikhet kunna anses vara från gammal tid bevarade i oförändradt skick.
U. m. 23,3:
þa a þæn wizorþ
wærr ær haldin.
Ö. b. 28,4:
þa a þæn uitzs orþ
sum uart hauær.
Ö. eþ. 21, æ. 7; S. æ. 6,1; Vm. II m. 10,3:
ængin ma annan
sik til arfs dræpa.
U. æ. 8 pr.:
ængin ma annæn
quikkæn ærfwæ.
I andra raden bör ærfwe sättas främst.
Ö. es. 9,1; U. æ. 11,2; Vm. I b. 8 pr.:
uiti faþir fang
ok son fæþrini.
G. 8,1:
e fylgir bann
helgis bruti.
G. 26 pr.:
firi þi et garþr
ir granna setr.
G. 62:
Ier loyski maira
en lofi hyll.
G. 20,8:
cuna [h]liautr
hogsl oc iþ.
S. b. 11,1:
Nu ær tompt
teghs moþer.
- ↑ Många af våra gamla ordspråk synas hafva varit affattade i fornyrdalag. Därom måhända vidare en annan gång.
