Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/96

Den här sidan har korrekturlästs


86
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.

versform, upptagit icke blott rimorden utan äfven de med dem närmast sammahängande.

Här må endast genom några exempel framhållas, huru versformen omisstydligen framträder i en mångfald af allmänna stadganden, ordstäf, formel- och ordspråksartade uttryck[1], som med all sannolikhet kunna anses vara från gammal tid bevarade i oförändradt skick.

U. m. 23,3:
 þa a þæn wizorþ
 wærr ær haldin.

Ö. b. 28,4:
 þa a þæn uitzs orþ
 sum uart hauær.

Ö. eþ. 21, æ. 7; S. æ. 6,1; Vm. II m. 10,3:
 ængin ma annan
 sik til arfs dræpa.

U. æ. 8 pr.:
 ængin ma annæn
 quikkæn ærfwæ.

I andra raden bör ærfwe sättas främst.

Ö. es. 9,1; U. æ. 11,2; Vm. I b. 8 pr.:
 uiti faþir fang
 ok son fæþrini.

G. 8,1:
 e fylgir bann
 helgis bruti.

G. 26 pr.:
 firi þi et garþr
 ir granna setr.

G. 62:
 Ier loyski maira
 en lofi hyll.

G. 20,8:
 cuna [h]liautr
 hogsl oc iþ.

S. b. 11,1:
 Nu ær tompt
 teghs moþer.


  1. Många af våra gamla ordspråk synas hafva varit affattade i fornyrdalag. Därom måhända vidare en annan gång.