U. æ. 11,1; H. æ. 13,7:
þær kombær moþer
at maghær arfwi[1].
U. i 5 pr. och 13,3:
jllt ær
wiþ eghandæn delæ
är ett ställe, som man nästan väntar sig att finna versifieradt. Det
blir också ett regelrätt verspar, om delæ flyttas till första raden:
illt ær delæ
wiþ eghanden.
U. i. 4,7:
þa bitæ fastær
j bol bondæ.
Vm. II þg. 17 pr.; H. þg. 9 pr.:
þa bitær mæt
i bol bonda.
U. m. 19,2, 23,2, v. 24,3; S. kk. 2 pr. m. fl. st.:
wæri þa waþi
j wiliæ wærkum.
U. v. 24,8; S. b. 18,4:
(þæn) a i friþ dömæs,
sum fullt biuþær.
- ↑
Detta ställe är uppenbarligen missförstådt af Schlyter (se gloss. till
U. och Lagordb. art. maghar arf). Missförståndet har sin grund dels i
uppfattningen af maghar såsom gen. af det svaga maghi, hvilket är en
omöjlighet, dels och förnämligast i det barni sinu eller barns sins, som
finnes tillagdt både i U. och H.
Maghar är att, med Rydqvist, förklara såsom gen. af ett annars i fsv. ej anträffadt magher, hvilket är samma ord som isl. mǫgr, son.
Orden barns sins eller barni sinu (dat. instrumenti?) är åter helt säkert att fatta såsom en yngre tillsats, föranledd däraf att ordet magher på handskrifternas tid varit föråldradt och oförstådt. Dylika förklarande tillägg träffas på åtskilliga andra ställen i lagarne och fornsv. för öfrigt. Afskrifvarne trodde sig utan tvifvel förtydliga stället genom sitt tillägg, ehuru verkan däraf, såsom Schlyters förklaring visar, blifvit raka motsatsen. Det måste också erkännas, att försöket är ganska misslyckadt och vilseledande.
Till betydelsen är det ifrågavarande uttrycket alldeles ekvivalent med gula- och frostatingslagarnes:
moder verdr
magar arve.
