förvirrade och felaktiga.
Till följd därav var han underkastad tusentals synvillor, begreppsförvirringar och avvägar för tanken, som än var dåraktig, än idiotisk.
Den första verkan av denna ödesdigra tingens ordning var, att den gjorde hans blick på omvärlden skum. Han fick knappast något omedelbart intryck av den. Den yttre världen föreföll honom vida mer avlägsen, än vad den gör oss.
Den andra verkan av hans olycka var att den gjorde honom elak.
Han var elak, därför att han var folkskygg, han var folkskygg, därför att han var ful; det fanns logik i hans natur, liksom i vår.
Hans utomordentligt utvecklade styrka var ytterligare en anledning till elakhet.
För övrigt måste man göra honom den rättvisan att säga, att hans elakhet kanske inte var medfödd. Redan under sina första steg bland människorna hade han känt sig och sedan sett sig tillbakastött, förskjuten, brännmärkt. Det mänskliga ordet, riktat till honom, hade alltid varit ett hån eller en förbannelse. Under uppväxtåren hade han inte känt annat än hat omkring sig. Han hade hållit till godo därmed. Han hade lagt sig till med den allmänna elakheten. Han hade tillgripit det vapen, varmed man sårat honom.
När allt kommer omkring, så vände han sig endast motsträvigt mot mänskligheten. Hans katedral var tillräcklig för honom. Den var befolkad av marmorbildstoder, kungar, helgon, biskopar, som åtminstone inte skrattade honom rätt i ansiktet, utan såg ned på honom med ständigt samma lugn och välvilja i blicken. De andra bilderna, de av vidunder och demoner, hyste intet hat mot honom, Quasimodo. Därtill liknade han dem alltför mycket. De tycktes snarare håna den övriga mänskligheten. Helgonen var hans vänner och välsignade honom. Och till följd därav brukade han ha långa samtal med dem. Många timmar i sträck kunde han sitta nerhukad framför en av dessa bildstoder, inbegripen i samtal med den, och om någon närmade sig honom vid ett dylikt tillfälle, flydde han, likt en älskare, överraskad vid en serenad.
Och katedralen var inte bara hans samhälle; den var hans värld, den var hela naturen. Han drömde inte om några andra blomsterspaljéer än de ständigt blommande målade fönstren, ingen annan skugga än den från bladverket av sten, lastat med fåglar, som skjuter ut från de sachsiska kapitälerna, inga andra berg än kyrkans väldiga torn, ingen annan ocean än Paris, som brusade vid deras fötter.
Men vad han framför allt älskade i denna moderbyggnad, vad som framför allt väckte hans själ och emellanåt gjorde honom lycklig, det var klockorna. Han älskade dem, smekte dem, pratade med dem, förstod dem. Från klockspelet i tornet över korsvalvet till storklockan över portalen delade de alla hans tillgivenhet. Valvtornet och de två klocktor-
