Fjärde kapitlet
HUNDEN OCH HANS HERRE
Det fanns dock en mänsklig varelse, för vilken Quasimodo gjorde ett undantag i fråga om den ondskefullhet och det hat, han hyste mot alla andra, och som han älskade lika högt som sin katedral — ja, kanske ännu högre — och det var Claude Frollo.
Saken var mycket enkel. Claude Frollo hade tagit sig an honom, adopterat honom, uppfött och fostrat honom. Medan han ännu var helt liten, var det mellan Claude Frollos knän, som han tagit sin tillflykt, då hundar och barn skällande förföljde honom. Claude Frollo hade lärt honom att tala, att läsa, att skriva; korteligen: Claude Frollo hade gjort honom till klockringare.
Till följd därav var Quasimodos tacksamhet djup, brinnande, gränslös, och fastän adoptivfaderns uppsyn ofta var molnhöljd och sträng, hans tal alltid kort, strävt, befallande, hade denna känsla av tacksamhet aldrig förnekat sig ens för ett ögonblick. Ärkedjäknen hade i Quasimodo den undergivnaste slav, den lydigaste tjänare, den vaksammaste vakthund. När den stackars ringaren blivit döv, hade det emellan honom och Claude Frollo etablerats ett teckenspråk, hemlighetsfullt och begripligt endast för dessa två. Ärkedjäknen var sålunda den enda mänskliga varelse med vilken Quasimodo ännu upprätthöll någon gemenskap. I hela vida världen fanns det endast två ting, med vilka han stod i röring: Notre-Dame och Claude Frollo.
Ingenting var jämförligt med ärkedjäknens makt över ringaren och ringarens tillgivenhet för ärkedjäknen. En enda vink av Claude och tanken på att vara honom till behag skulle ha föranlett Quasimodo att kasta sig ned från spetsen av Notre-Dames torn. Det låg något sällsamt i denna kroppsstyrka, som utvecklats i så utomordentlig grad hos Quasimodo och som av honom så blint ställts till en annans förfogande. Däri låg otvivelaktigt sonlig kärlek och en tjänares tillgivenhet, men det fanns även däri något av en starkare själs makt över en annan. Det var en stackars svag organism, som stod med sänkt huvud och blick inför ett skarpt, klart, mäktigt och befallande intellekt. Men framför allt var det tacksamhet — en tacksamhet, driven så till sin yttersta gräns, att det är svårt att veta, vad man skulle jämföra den med. Denna dygd hör inte till dem, på vilka de vackraste exemplen påträffas hos mänskligheten, och till följd därav måste man säga, att Quasimodo älskade ärkedjäknen så, som ännu aldrig en hund, en häst eller en elefant älskat sin herre.
106
