Femte kapitlet
MERA OM CLAUDE FROLLO
År 1482 var Quasimodo ungefär tjugu år gammal, Claude Frollo ungefär trettiosex. Den ene hade vuxit upp, den andre hade åldrats.
Claude Frollo var inte längre den enkle studenten vid College de Torchi, den ömme beskyddaren av ett litet barn, den unge och drömmande filosofen, som kände till mångt och mycket och var okunnig om mångt och mycket. Han var en sträng, allvarlig, vresig präst, en själasörjare, herr ärkedjäknen av Josas, biskopens närmaste man med de två domprosterierna Montlhéry och Châteaufort samt etthundrasjuttio lantförsamlingar under sitt överinseende. Han var en imponerande och dyster man, inför vilken korgossarna och kyrkotjänarna darrade, när han långsamt kom gående under korets höga spetsvalv, majestätisk, tankfull, med armarna korslagda och huvudet sänkt mot bröstet, så att man inte såg något mer av hans ansikte än den höga, breda, kala pannan.
Dom Claude Frollo hade emellertid inte övergivit vare sig vetenskapen eller sin unge brors uppfostran, hans livs två förnämsta uppgifter. Men så småningom hade det blandats en viss bitterhet i dessa två ting, som han funnit så ljuva. ”I längden härsknar det bästa fläsk”, säger Paul Diacre. Lille Jehan Frollo med tillnamnet ”du Moulin” efter den plats, där han vistats som barn, hade inte utvecklats i den riktning, som Claude önskat. Den äldre brodern hade räknat på en from, medgörlig, läraktig och vetgirig discipel. Men i likhet med dessa unga plantor, som gäckar trädgårdsmästarens ansträngningar och envist vänder sig enbart mot den sida, från vilken de får luft och solsken, hade den yngre brodern växt upp och skjutit yppiga skott och grenar endast åt lättjans, okunnighetens och liderlighetens sida. Han var en sannskyldig liten djävul, ytterligt oregerlig och bångstyrig, som kom Claude att rynka pannan, men samtidigt mycket lustig och klipsk, vilket kom den äldre brodern att småle. Claude hade anförtrott honom åt samma College de Torchi, där han själv tillbragt sina första år under studier och begrundanden, och det grämde honom, att detta sanktuarium, som en gång i tiden haft en sådan glädje av namnet Frollo, nu skulle bli skandaliserat av det. Emellanåt höll han mycket långa och mycket stränga moralpredikningar om den saken för Jehan, som åhörde dem med största uppmärksamhet. När allt kommer omkring, så hade den unge lymmeln ett gott hjärta — såsom man ser i alla komedier. Men när moralpredikningen väl var över, återvände han helt lugnt till sina upptåg och pojkstreck. Ena gången var det en béjaune (gulnäbb), såsom nykomlingarna vid universitetet kallades, som fick
