ken härleder sig ur den?
— Alltsammans är ett misstag, herr Jacques. Ingen av era formler leder till en verklig sanning, under det att alkemien har gjort vissa upptäckter. Kan ni exempelvis förneka sådana resultat som detta: glas, inneslutet i jorden under tusen år, förvandlas till bergkristall. Bly är alla andra metallers stamfader, ty guld är inte en metall, guld är ljus. Bly förvandlas successivt, först till röd arsenik, sedan till tenn och slutligen till silver, och detta endast under loppet av fyra olika perioder, vardera på tvåhundra år. Och detta är fakta, inte sant? Men att tro på klavikeln, på den raka linjen och på stjärnorna, det är lika löjligt som att tro, liksom invånarna i Grand-Cathay gör, att gyllingen förvandlas till flädermus och vetekorn till fiskar.
— Jag har studerat hermetiken, utbrast Coictier, och jag försäkrar…
Den impulsive ärkedjäknen lät honom inte tala ut.
— Och även jag har studerat medicin, astrologi och hermetik. Men enbart här finner man sanningen. Medan han talade, tog han fram en liten flaska, fylld med det om krut påminnande ämne, som vi redan talat om. Endast här är ljus! Hippokrates, det är en dröm! Urania, det är en dröm! Hermes en tanke! Men guld, guld är solen! Att göra guld är liktydigt med att vara Gud. Jag har pejlat värdet av medicinen och astrologien, och jag säger er, att det är intet — intet! Människokroppen ett fantom, stjärnorna skuggor!
Han sjönk tillbaka i stolen i en ställning av styrka och inspiration. Tourangeau iakttog honom under tystnad. Coictier skrattade tvunget, ryckte på axlarna och upprepade med dämpad röst:
— En galning!
— Har ni uppnått detta underbara mål? Har ni lyckats göra guld? inföll Tourangeau.
— Om jag hade det, svarade Claude långsamt, liksom försänkt i tankar, skulle konungen av Frankrike heta Claude och inte Ludvig.
Tourangeau rynkade pannan.
— Men vad säger jag? fortsatte dom Claude med ett föraktfullt småleende. Vad skulle jag bry mig om Frankrikes tron, när jag kunde återupprätta det österländska kejsardömet!
— Jaså! sade Tourangeau.
— O, den stackars dåren! mumlade Coictier.
Men ärkedjäknen fortsatte, som om han besvarat sina egna tankar:
— Men nej, jag krälar alltjämt i stoftet. Jag skrubbar mitt ansikte och mina knän mot stenarna i den underjordiska gången. Jag har uppfångat en skymt av ljuset, men jag ser det inte ännu! Jag kan inte läsa, jag kan bara stava.
— Men när ni kan läsa, kommer ni då att kunna göra guld? frågade mäster Tourangeau.
