— Vem kan betvivla det?
— I så fall vet Notre-Dame, att jag är i stort behov av pengar, och jag skulle gärna vilja studera era böcker. Säg mig, vördade mästare, är er vetenskap inte på något sätt stridande mot eller misshaglig för Notre-Dame?
— Där jag är ärkedjäkne? åtnöjde dom Claude sig med att svara med överlägset lugn.
— Det är sant, mästare. Nåväl, skulle ni vara villig att inviga mig i dessa ting? Låt mig stava tillsammans med er.
Dom Claude antog en Samuels majestätiska och översteprästerliga hållning, då han svarade:
— Gamle man, flera år än de som återstår er, erfordras för denna resa genom de hemlighetsfulla tingens värld. Ert huvud är redan grått, och fastän alla lämnar grottan vithåriga, bör man endast träda in i den med svart hår. Vetenskapen känner endast alltför väl till konsten att fåra, bleka och förtorka människoansiktet och har intet behov av att ålderdomen skall tillföra henne ansikten, som redan är fårade. Men om ni trots er ålder har en sådan innerlig önskan att lära er de vises fruktansvärda alfabet, så kom till mig, och jag är villig att göra mitt bästa. Jag kommer inte att be er, stackars gamle man, att besöka pyramidernas gravkammare, Babels torn eller det väldiga vita indiska marmortemplet Eklinka. Jag har inte mer än ni sett de byggnader, som uppfördes av kaldéerna med Sikra som mönster eller Salomos tempel, som inte längre existerar, och inte heller stenportarna till konungarnas av Israel begravningsplats, som nu är krossade. Vi skall nöja oss med de fragment av Hermes’ bok, som jag har här. Jag skall tyda Saint-Christophes bildstod för er, samt de två änglarna, som står vid ingången till Sainte-Chapelle, den ena med en urna, den andra med ett moln i handen…
Men Jacques Coictier, som hade blivit avväpnad av ärkedjäknens lidelsefulla svar, hade nu hämtat sig och utropade i den triumferande tonen hos den ene lärde, som ertappat den andre med att begå ett misstag:
— Ni misstar er, vän Claude! Symbolen är inte siffran. Ni tar Orfeus för Hermes.
— Det är ni, som misstar er, svarade ärkedjäknen lugnt. Dedalus är basen, Orfeus är väggen, Hermes den fullbordade byggnaden, det hela. Ni kan komma hit, när ni vill, fortsatte han, vänd till Tourangeau. Jag skall visa er de guldpartiklar, som finns kvar i Nicolas Flamels smältdegel, och ni skall få jämföra dem med Guillaumes av Paris guld. Jag skall inviga er i den fördolda kraften hos det grekiska ordet peristera. Men först och främst skall jag låta er läsa den ena efter den andra av alfabetets marmorbokstäver, bokens granitsidor. Vi skall gå från biskop Guillaumes och Saint-Jean-le-Ronds portal till Sainte-Chapelle, sedan
118
