Andra kapitlet
DENNA SKALL DÖDA DENNA
Man torde förlåta oss, att vi nu gör ett ögonblicks uppehåll för att, om möjligt, uppdaga innebörden av de gåtfulla ord, som ärkedjäknen uttalat: ”Denna skall döda denna! Boken skall döda kyrkan!”
Det förefaller, som om denna tanke hade två olika tydningar. Först och främst var det prästadömets fruktan inför en nyuppstånden kraft, boktryckarkonsten, den svurne tempeltjänarens förfäran inför Gutenbergs ljusspridande press. Predikstolen och handskriften, det skrivna och det talade ordet, kände fruktan inför det tryckta.
Men under denna, säkerligen ursprungliga och första tanke låg i orden en andra, nyare innebörd, en lika filosofisk tanke, ehuru inte enbart prästens, utan även den lärdes och konstnärens, nämligen förkänslan av att den mänskliga tanken, då den ändrade form, även skulle ändra uttryckssätt, att varje generations ledande tanke inte skulle skrivas på samma sätt och med samma material, att stenboken, så fast och varaktig, skulle vika för den ännu fastare och varaktigare pappersboken. I detta hänseende innebar ärkedjäknens dunkla formel en andra mening; den förkunnade, att en ny konst skulle detronisera den andra, vilket är att tyda sålunda: Boktryckarekonsten dödar byggnadskonsten.
Från världens början ända till 1500-talet av den kristna tideräkningen är byggnadskonsten världens bok, människans huvudsakliga uttrycksmedel i hennes skilda utvecklingsstadier. Varje tradition beseglade man med en byggnad. De första monumenten var klippblock, som järnet aldrig berört, säger Moses. Arkitekturen började med denna skrift. Till en början var den alfabetisk. Man ställde en sten upprätt, och den blev en bokstav, och varje bokstav var en hieroglyf, och på varje hieroglyf vilade en idégrupp, liksom kapitälen på en kolonn. Sålunda handlade de första släktena överallt och på samma tid över jordens hela yta. Kelternas upprätta stenar finner man i Sibirien liksom på Amerikas pampas. Senare skapade man ord. Man lade sten på sten, sammanfogade granitstavelser, och ordet försökte sig på satsbildningar. Emellanåt, när man hade gott om stenar och en stor slätt, skrev man en hel mening. Karnaks väldiga stenhög är redan en formel.
Till sist skapade man böcker. Traditionerna hade frambringat symboler, under vilka de själva försvann, liksom trädstammen försvinner under bladen. Alla dessa symboler, på vilka mänskligheten trodde, mångfaldigades, korsade sig och blev allt fler och fler; de första monumenten kunde inte längre räcka till för dem alla; monumenten antydde knappast
120
