bokstavligen skulpterade på huvudportalen i Bourges. Eller också är det en bacchantisk munk med åsneöron och ett glas i handen, skrattande hela församlingen i ansiktet, såsom fallet är i Bochervilles klosterkyrka. Den frihet, som då för tiden lämnades dem, som skrev i sten, kan jämföras med pressens frihet i vår tid. Det var arkitekturens frihet.
Och den gick långt. Emellanåt saknade en portik eller en fasad varje spår av religion i sin symbolik, ja, emellanåt var de till och med fientliga mot kyrkan. Man finner även upproriska sidor av Guillaumes av Paris hand under 1200-talet och av Nicolas Flamels under 1400-talet. Jacques-de-la-Boucherie var från sockel till torn en oppositionskyrka.
Endast i denna form var tanken fri då för tiden. Om någon hade varit nog oförsiktig att utsätta sig för risken att giva den form av handskrift hade den blivit offentligt bränd av bödeln. Då tanken alltså endast kunde taga sig uttryck i arkitekturen, störtade den sig från alla sidor huvudstupa åt det hållet. Därav det ofantliga antalet katedraler över hela Europa.
Om en man då för tiden var född till poet, blev han arkitekt. Alla andra konstarter blev arkitekturens underlydande och underkastade dess myndighet. Arkitekterna var den stora konstens hantverkare. Arkitekten, poeten, mästaren var i sin person en sammanfattning av skulpturen, som prydde dess fasader, av målningarna, som förlänade glans åt dess fönster, av musiken, som satte dess klockor i gång och talade genom dess orgel. Till och med den stackars poesien i egentlig mening, som envist fortsatte att vegetera i handskrifter, var, för att göra sig känd, nödsakad att låta infatta sig i byggnaden i form av hymn eller prosa.
De gemensamma kännetecknen för all teokratisk arkitektur är oföränderlighet, fruktan för framåtskridande, bevarande av tradition, helighållande av de primitiva typerna och det ständiga tillvaratagandet av människans och naturens former i och för symbolismens obegripliga nycker. De är dunkla böcker, som endast den invigde kan tyda. Dessutom har varje linje, ja, till och med varje oformlighet däri en mening, som är okränkbar. Varje försök att förbättra dem är ett vanhelgande. Dogmens stelhet tyckes vara gjuten över dessa byggnaders stenar som en andra förstening. Huvuddragen hos folkarkitekturen däremot är omväxling, framåtskridande, originalitet, ymnighet, ständig rörelse. Den är tillräckligt frigjord från religion för att tänka på skönhet och på att förbättra sina prydnader av statyer och arabesker. Den tillhör sin tid. Det ligger hos den en känsla av mänsklighet, uppblandad med denna gudomliga symbolism, som alltid inspirerar arbetarens hand. Och till följd därav har vi byggnader, som vädjar till varje själ, intelligens och fantasi, och, fastän symboliska, är lätta att förstå som naturen själv. Mellan teokratisk arkitektur och denna är det samma skillnad som mellan heligt språk och profant språk.
