Om vi med uteslutande av tusentals bevis och tusentals invändningar mot vad som sagts, sammanfattar frågan, kommer vi till följande resultat: Ända upp till 1400-talet var arkitekturen mänsklighetens huvudregister. Under denna tid framträdde inte i världen någon djupare tanke, som inte iklätt sig formen av en byggnad; varje folklig tanke liksom varje religiös dogm har haft sitt monument; korteligen: den mänskliga naturen har inte haft någon tanke av betydenhet, som den inte nedskrivit i sten. Och varför? Jo, därför att varje tanke, religiös eller filosofisk, är angelägen om att fortplanta sig. Den tanke, som upprört en generation, önskar inverka på andra generationer och lämna sina spår efter sig. Och betänk, hur osäker handskriftens odödlighet är! En byggnad är en bok av helt annan soliditet, varaktig och motståndskraftig. För att tillintetgöra det skrivna ordet behövs det endast en fackla och en turk. För att tillintetgöra det byggda ordet erfordras en social revolution eller en jordbävning. Barbarerna har dragit fram över Colosseum, syndafloden måhända över pyramiderna.
Under 1400-talet undergick allt en förändring. Mänskligheten uppdagade ett sätt att fortplanta tanken som var varaktigare och hade större motståndskraft än arkitekturen och dessutom enklare och lättare. Orfeus’ bokstäver av sten efterträddes av Gutenbergs bokstäver av bly.
Boken skall döda byggnaden.
Uppfinnandet av boktryckarkonsten är den största tilldragelsen i världshistorien. Den är alla revolutioners moder. Den är ett fullständigt omskapande av mänsklighetens sätt att uttrycka sig, människotankens avkastande av en form att kläda sig i ord och antagandet av en ny.
Men under boktryckarkonstens form blir tanken mera oförgänglig än någonsin; den blir bevingad, oåtkomlig, oförstörbar. Under arkitekturens dagar förvandlades den till en stenmassa och tog med våld tid och plats i besittning. Nu förvandlas den till en fågelsvärm, som svingar sig åt alla håll och samtidigt uppfyller jorden och luften.
Och när vi inser, att detta uttryckssätt inte bara är det säkrast bevarande, utan samtidigt även det enklaste, lättaste och mest praktiska, och betänker, att det inte släpar med sig ett bagage, då man jämför den tanke, som för att uttrycka sig i en byggnad, är nödsakad att sätta i rörelse fyra, fem andra konstgrenar, tunnor av guld, ett helt berg av sten, en hel skog av timmer, ett helt folk av arbetare, då man jämför denna tanke med den, som gör sig gällande i en bok, som endast behöver litet papper, litet bläck och en penna, hur kan man då förundra sig över att det mänskliga förnuftet övergivit arkitekturen för boktryckarkonsten?
Följaktligen är det inte underligt, att från och med boktryckarkonstens uppfinnande arkitekturen så småningom förlorade sin livskraft, förtvinade och skrumpnade. Förändringen var nästan omärklig under 1400-talet; tryckpressen var ännu alltför svag och drog på sin höjd ett
124
