överflöd av livskraft från arkitekturen. Men från och med 1500-talet började arkitekturen långsamt visa sjukdomssymptom; den representerade inte längre samhället på ett effektivt sätt; den lade sig till med en förnedrad klassisk stil; dess galliska, europeiska och inhemska konst blev nu grekisk och romansk, en blandning av antik och modern konst, pseudoantik. Detta förfall kallar vi renässansen. Inte desto mindre ett storslaget förfall, ty den gamla gotiska andan, den sol, som gick ned bakom Mainz’ gigantiska press kastade sina sista strålar över denna brokiga sammansmältning av romanska arkader och korintiska kolonner.
Det var denna nedgående sol, som man tog för en morgonrodnad.
Då arkitekturen inte längre var förmer än någon annan konstgren och inte längre ansågs såsom den allt omfattande, allt sig underkastande, suveräna konsten, förlorade den sin makt att kvarhålla de övriga konstgrenarna. Till följd därav gjorde dessa uppror, kastade av sig arkitekturens ok och gick sina egna vägar. Var och en av dem drog nytta av skilsmässan. Isoleringen gjorde allting större. Skulpturen blev bildhuggarkonst, avbildning målarkonst, kanon musik. Man hade kunnat likna det vid sönderfallandet av ett världsvälde vid en Alexanders död, så att varje provins blev ett särskilt konungarike.
Och till följd därav har vi Rafael, Michelangelo, Jean Goujou, Palestrina, 1500-talets bländande solar.
Samtidigt med konsten kastade även tanken av sig fjättrarna. Medeltidens ärkekättare hade redan tillfogat katolicismen djupa sår. 1500-talet splittrade kyrkans enhet. Före boktryckarkonsten skulle reformationen endast ha varit en schism, men boktryckarkonsten gjorde den till en revolution. Tag bort pressen, och kätteriet är kraftlöst. Vare sig av godo eller ondo, är Gutenberg Luthers föregångare.
När medeltidens sol slutligen gått ned, när den gotiska andan för alltid slocknat vid konstens horisont, blev arkitekturen mera färglös och livlös ochsjönk så småningom i glömska. Lämnad åt sig själv, övergiven av de övriga konstgrenarna, eftersom den mänskliga tanken övergivit den, kallar den till sin hjälp hantverkare i stället för konstnärer. Fönsterglaset uttränger glasmåleriet, stenhuggaren intar skulptörens plats. Farväl med kraft, originalitet, liv, snille. Den släpar sig fram som en ömklig tiggare från ateljé till ateljé. Michelangelo, som redan på 1500-talet kunde se, att den befann sig i döende tillstånd, hade en sista desperat idé. Denne konstens titan hopade Pantheon på Pantheon och gav Rom Sankt-Peterskyrkan, en stor skapelse, som förtjänade att förbli unik, arkitekturens sista originella inspiration, en stor konstnärs signatur under ett register i sten, som nu var avslutat. När Michelangelo väl var död, vad gjorde då denna ömkliga arkitektur, som överlevt sig själv och fortlevde endast som en vålnad? Den tog Sankt-Peterskyrkan och kopierade och
