Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/132

Den här sidan har korrekturlästs

mare än att sitta till doms, såsom Robert d'Estouteville dagligen gjorde, under Filip Augusts gotiska valv i Grand-Châtelet och att varje kväll, såsom det var hans vana, återvända till det hus vid Rue Galilée, som han fått med sin hustru, madame Ambroise de Loré, för att där vila ut efter ansträngningen att ha skickat någon stackars sate att stanna över natten "i denna lilla bur vid Rue de l'Escorcherie, sju fot och fyra tum bred och elva fot hög, som Paris prevoter och magistratspersoner ville göra till fängelse.”

Och messire Robert d'Estouteville hade inte bara hand om utövandet av rättvisa såsom prevot av Paris, utan han var även medlem av konungens högsta domstol. Det fanns intet förnämt huvud, som inte hade gått genom hans händer, innan det kom till skarprättarens. Det var han, som begivit sig till bastiljen Saint-Antoine för att därifrån föra monsieur de Nemours till les Halles och även till samma plats för att till Grèvetorget föra monsieur de Saint-Pol, som hade bråkat och beklagat sig, till stor förtjusning för prevoten, som inte älskade konnetabeln något vidare.

Men trots alla dessa anledningar till lycka och förnöjsamhet hade Robert d'Estouteville morgonen den 7 januari 1482 vaknat vid ett gement humör. Varav kom sig detta dåliga humör? Det hade han näppeligen själv kunnat säga. Berodde det därpå, att himlen var mulen? Eller därpå att spännet på hans gamla bälte från Montlhéry slöt illa till och spände alltför hårt om hans prevotmage? Eller därpå att han strax förut sett en armé av trashankar, fyra i vart led, i jackor utan skjortor under, hattar utan kullar och buteljer vid sidorna, marschera förbi hans fönster och göra narr av honom? Hade han måhända en förkänsla av de trehundrasextiosju livres, sexton sols, åtta denierer, varmed den blivande kungen, Karl VIII, följande år skulle knappa in hans inkomster son prevot? Bland alla dessa anledningar får läsaren själv göra sitt val. För övrigt var det dagen efter en helgdag, en trevlig dag för var och en, men i all synnerhet för en ämbetsman, vars åliggande det är att sopa bort all den smuts, både i bokstavlig och figurlig mening, som under en helgdag samlas i Paris, Och dessutom skulle han ha session i Grand-Châtelet, och läsaren har förmodligen lagt märke till att domare vanligtvis ordnar det så, att sessionsdagarna sammanfaller med deras dåliga humör, så att de skall ha någon, mot vilken de i kungens och lagens namn kan ge utlopp åt ovannämnda dåliga humör.

Sessionen hade emellertid tagit sin början utan honom. Hans närmaste män tjänstgjorde enligt sin vana för honom. Och klockan åtta på morgonen hade ett tjogtal människor, män och kvinnor, trängt ihop sig i en mörk vrå av Châtelets åhörarbås, där de, inklämda mellan väggen och ett bastant ekskrank, med förtjusning bevittnade det omväxlande och upplyftande skådespelet av civil och kriminell rättvisa, skipad av mäster Florian Barbedienne, auditör vid Châtelet och prevotens ställföreträda-

128