re — en smula huller om buller och helt och hållet på måfå.
Salen var liten och välvd. Vid bortre änden stod ett bord, prytt med Frankrikes liljor, jämte en stor, snidad länstol av ek för prevotens räkning, som nu stod tom, och till vänster om den en stol för auditören, mäster Florian. Vid nedre bordsänden satt en skrivare och skrev. Mitt emot bordet befann sig folket och framför det en skara prevotsergeanter i sina violetta kappor med vita kors på. Två rättstjänare i till hälften röda, till hälften blåa jackor var posterade framför en låg, stängd dörr, som syntes i bortre änden bakom bordet. Ett spetsbågefönster, infattat i den massiva väggen, kastade den bleka januaridagern över två groteska figurer — den fantastiska stendemonen i takvalvet och domaren i bakgrunden.
Föreställ er för övrigt själv vid prevotbordet en man, mellan två luntor rättegångshandlingar, med armbågarna stödda mot bordet, foten vilande på släpet av domarekåpan av enkelt brunt kläde och ansiktet inramat av vitt lammskinn, med ögonbryn, som tycktes gå i ett med lammskinnet, rödbrusig, vresig, blinkande och med feta kinder, som möttes under hakan, och ni har framför er mäster Florian Barbedienne, auditör vid Châtelet.
Auditören var döv — ett obetydligt lyte för en auditör.[1] Men mäster Forian dömde inte desto mindre utan appell och helt lugnt och belåtet. Det måtte väl vara alldeles tillräckligt, att en domare tycks höra på, och den gode auditören uppfyllde denna betingelse, den enda av vikt vid skipande av rättvisa, alldenstund hans uppmärksamhet inte kunde distraheras av något buller.
Det fanns emellertid bland åhörarna en obeveklig kontrollant av hans handlingar och åtbörder, nämligen vår vän Jehan Frollo du Moulin, den lille studenten från föregående dag, denne flanör som man kunde vara säker på att träffa överallt i Paris utom framför professorernas katedrar.
— Titta, sade han till Robin Poussepain, som fnittrande stod bredvid honom, medan han gjorde sina anmärkningar om det skådespel, som utspelades framför dem, vem kommer de nu in med? Ett helt koppel med sergeanter! Alla hundarna! Det här måtte vara ett fint villebråd — ett vildsvin allraminst! Det är bara ett, men ett fint exemplar, Robin! Det är vår prins sedan i går, vår narrpåve, vår klockringare, vårt enöga, vår puckelrygg, vår grinvarg! Det är Quasimodo!
Och det var verkligen han. Det var Quasimodo, bunden, omsurrad, fängslad med handklovar och fotbojor och väl bevakad. De sergeanter, som bevakade honom, åtföljdes av anföraren för nattvakten i Paris i egen hög person med Frankrikes vapen broderat på bröstet och staden Paris’ på ryggen. Med undantag för hans vanskaplighet fanns det emel-
- ↑ Auditör betyder egentligen hörare.