lertid ingenting hos Quasimodo, som berättigade till hela denna exposition av hillebarder och muskedunder. Han var tyst, dyster och allvarlig, fast hans enda öga då och då kastade en ilsken blick på de bojor, som höll honom fängslad.
Emellanåt såg han sig även omkring, men med så slö och sömnig min, att kvinnorna hånfullt pekade finger åt honom.
Under tiden läste mäster Florian uppmärksamt igenom den anklagelseakt, som skrivaren satt upp och lämnat honom, och sedan han gjort det, satt han och funderade några minuter. Tack vare detta försiktighetsmått, som han alltid vidtog vid början av ett förhör, kände han i förväg till den anklagades namn, stånd och brott, gav förmodade svar på i förväg uttänkta frågor och lyckades på så sätt taga sig fram något så när bland rannsakningens blindskär, utan att alltför mycket förråda sin dövhet. Den skrivna anklagelsen var för honom, vad hunden är för den blinde. Om det föll sig så, att hans lyte förrådde sig här och var genom någon obegriplig fråga, uppfattades detta av somliga såsom djupsinnighet, av andra såsom slöhet. I vilketdera fallet som helst tog domstolens ära inte skada därav, ty det är bättre, att en domare betraktas antingen såsom idiot eller såsom djupsinnig, än att han blir ansedd för att vara döv. Så han vinnlade sig noga om att dölja sin dövhet, och han lyckades vanligtvis så väl med detta, att han till sist lurat sig själv därvidlag — ett slags bedrägeri, som inte är så svårt, som det kan förefalla, ty alla puckelryggar går med högburet huvud, alla som stammar, är mycket benägna för att hålla tal, och döva talar alltid i viskningar. Det mesta, han i stunder av uppriktig självprövning kunde förmå sig till att medge, var, att han måhända var litet lomhörd.
Efter att sålunda ha begrundat Quasimodos fall, kastade han huvudet tillbaka och slöt ögonen till hälften i och för större majestät och opartiskhet, så att han i detta ögonblick var såväl blind som döv, ett dubbelt villkor, utan vilket ingen domare är fullkomlig. Det var i denna domareattityd, som han började förhöret.
— Ert namn?
Men här var ett fall, som inte förutsetts av lagen, nämligen att en döv man förhörde en annan döv man.
Quasimodo, som inte hade en aning om den fråga, som ställdes till honom, fortsatte att stirra på domaren, utan att svara. Den döve domaren, som å sin sida inte hade en aning om den andres dövhet, trodde att denne svarat, såsom de anklagade vanligtvis gjorde, och fortsatte på sitt vanliga slöa, mekaniska sätt:
— Jaså. Er ålder?
Quasimodo svarade lika litet på denna fråga som på den föregående, men domaren, som trodde den vara besvarad, fortsatte:
— Nå, och ert yrke?
130
