Brottslingen stod tyst, men de närvarande började viska och se på varandra.
— Gott! tillade den orubblige auditören, då han antog, att den anklagade hade avslutat sitt tredje svar, Ni står anklagad inför oss: primo för nattligt oväsen; secundo för oanständigt våld mot en lättfärdig kvinnsperson; tertio för uppstudsighet och våldsamt motstånd mot kungens bågskyttar. Vad har ni att anföra till ert försvar i dessa tre punkter? Skrivare, har ni tagit till protokollet, vad den anklagade hittills sagt?
Vid denna olyckliga fråga hördes ett gapskratt, från åhörare såväl som skrivare, ett sådant våldsamt, smittande skratt, att ingendera av de två döva männen kunde undgå att märka det. Quasimodo vände sig om och ryckte föraktfullt på sin puckel, under det att mäster Florian, som var lika förvånad som han och antog, att skrattet framkallats av något genstörtigt svar från den anklagades sida, vilket även tycktes framgå av dennes axelryckning, utbrast i vredesmod:
— Lymmel, sade han, ni har nu givit mig ett svar, för vilket ni förtjänar repet. Vet ni inte, vem ni talar till?
Detta utbrott var just inte ägnat att stävja den allmänna munterheten.
Det föreföll alla de närvarande så befängt och opåkallat, att den allmänna skrattlusten smittade till och med rättstjänarna, män hos vilka dumheten utgjorde en del av uniformen. Quasimodo ensam bevarade sitt allvar, och det av den mycket goda anledningen, att han inte förstod något alls av vad som försiggick omkring honom. Domaren, som hetsade upp sig allt mer och mer, ansåg sig nödsakad att fortsätta i samma ton, i förhoppning att därigenom injaga skräck hos den anklagade, något som i sin tur skulle återverka på åhörarna och återföra dem till känslan av vördnad för lagens majestät.
— Det vill säga, skurk, att ni vågar vara oförskämd mot auditören vid Châtelet, den domare, som har att upprätthålla ordningen i Paris, att beivra alla brott och förseelser, att kontrollera alla näringsidkare och förhindra mannamån, att rengöra staden från smuts och att övervaka allt, utan lön eller belöning eller något hopp därom. Vet då, att jag är Florian Barbedienne, herr prevotens närmaste man, och dessutom kommissarie, fogde, kontrollör och rannsakningsdomare med makt och myndighet i magistraten, fogdeämbetet och domstolen!
Det finns ingen anledning, varför en döv människa, som talar till en annan döv, någonsin skulle sluta. Och Gud vet, när och var mäster Florian någonsin skulle ha sänkt sig ned till jorden, sedan han sålunda svingat sig upp i vältalighetens rymder, om inte dörren helt plötsligt öppnats och prevoten i egen hög person kommit in. Mäster Florian tystnade inte vid hans inträde, utan vände sig till hälften om på klacken och avlossade mot prevoten slutet av den harang, varmed han ögonblicket förut hade trott sig göra Quasimodo alldeles förkrossad.
