påven inte velat göra det. De flesta av dem hade emellertid åtnöjt sig med att hålla hennes minne heligt och förvandla de trasor, hon lämnat kvar efter sig, till reliker. Staden Paris hade dessutom till befrämjande av den fromma jungfruns önskningar inrättat ett offentligt breviarium, som satts upp bredvid gluggen till cellen, så att de förbipasserande skulle kunna stanna där då och då, om också endast för att bedja; då skulle bönen komma dem att tänka på givandet av allmosor, och på så sätt skulle de stackars kvinnliga eremiter, som ärvde madame Rolands källafe inte dö helt och hållet av svält och umbäranden.
Dylika gravar var för övrigt ingen sällsynthet i städerna under medeltiden. Man såg dem inte så sällan på de livligast trafikerade gatorna, vid de mest fullpackade och larmande torgen, så att säga under hästhovarna och vagnshjulen, en källare, en håla, en murad och förgallrad brunn, på vars botten dag och natt en mänsklig varelse låg och bad, frivilligt ägnande sig åt en evig förtvivlan, en evig ånger.
I Paris fanns ett betydligt antal sådana botgörings- och ångerceller, och de var nästan allesammans upptagna. Det är visserligen sant, att prästerna var mycket angelägna om att de inte skulle stå tomma, enär det antydde ljumhet i tron, och att spetälska placerades i dem, när det inte fanns några botgörare till hands. Förutom den cell vid Grèvetorget, som beskrivits, fanns det en i Montfaucon, en vid Innocentkyrkogården, en annan vid Logis Clichon, och dessutom på flera andra platser, där, i brist på monument, deras minne fortlever i traditionen. L'Université hade ävenledes sin andel av dem. På Saint-Genevièveberget sjöng ett slags medeltida Job i trettio år de sju botgöringspsalmerna, sittande på en avskrädeshög i botten av en cistern, började omigen, så fort han kommit till slutet och sjöng högre om nätterna och än i denna dag tycker fomminnesforskaren sig höra hans röst, då han kommer in på Rue du Puits-qui-parle (gatan Den talande brunnen).
Men för att nu hålla oss till hålan i Tour-Roland, så måste vi omtala, att den aldrig saknat invånare. Alltsedan madame Rolands död hade den knappast stått obebodd mer än ett par år. Många kvinnor hade kommit dit och där intill sin död begråtit minnet av föräldrar, älskare eller sina egna synder. Malisen i Paris, som lägger sig i allt, till och med i det som minst angår den, brukade påstå, att det bland dessa kvinnor endast varit helt få änkor.
Enligt tidens sed fanns på muren en latinsk inskrift, avsedd att upplysa de läskunniga om cellens fromma ändamål. Ända till mitten av 1500-talet fortlevde sedvänjan att sätta ett kort, förklarande motto över porten till en byggnad. Varje hus var då för tiden, så att säga, en tanke.
Alldenstund det inte fanns någon dörr till cellen i Tour-Roland, så hade man över gluggen huggit in i romanska bokstäver de två orden:
