— Zigenerskan! utbrast Mahiette, i det hon hastigt vände sig om och grep pojken i armen. Gud bevare mig för henne! Hon skulle stjäla mitt barn. Kom, Eustache!
Och hon började springa utefter kajen fram mot Grèvetorget, tills hon hade bron en bra bit bakom sig. Gossen, som hon släpade med sig, snavade och föll på knä, och hon själv var alldeles andfådd. Nu hann Oudarde och Gervaise fatt henne.
— Skulle en zigenerska stjäla ert barn? Det var en besynnerlig idé av er.
Mahiette skakade med menande min på huvudet.
— Egendomligt nog har säckkvinnan samma idé om zigenerskor, anmärkte Oudarde.
— Vem är säckkvinnan? frågade Mahiette.
— Jo, syster Gudule, svarade Oudarde.
— Och vem är syster Gudule? fortsatte Mahiette.
— Det märks, att ni kommer från Reims, som inte vet det, sade Oudarde och såg viktig ut. Det är ju kvinnan i Råtthålet.
— Vad för något? utbrast Mahiette. Den där stackars kvinnan som vi skall gå med kakan till?
Oudarde nickade.
— Javisst, sade hon. Ni får genast se henne vid hennes glugg vid Grèvetorget. Hon hyser samma åsikt som ni om de där landstrykerskorna från Egypten, som stryker omkring och spelar tamburin och spår. Ingen vet, varför hon känner en sådan avsky för zigenare och tattare. Men varför springer ni så, Mahiette, vid blotta åsynen av dem?
— O, sade Mahiette, i det hon med båda händerna omslöt sin gosses knubbiga ansikte. Jag skulle inte vilja, att det hände mig detsamma, som det hände Paquette la Chantefleuri.
— Ah, nu tänker ni berätta en historia för oss, min goda Mahiette, sade Gervaise och tog henne under armen.
— Mycket gärna, svarade Mahiette, men ni, som är från Paris, borde väl känna till den. Jag kan i alla fall nämna för er — men ni behöver inte stå still därför att jag berättar denna historia — att Paquette la Chantefleurie var en mycket söt flicka på aderton år, när även jag var det — det vill säga, för aderton år sedan. Jag måste tala om för er, att hon var dotter till Gybertaut, båtsångare i Reims, samme man, som spelade för kung Karl VII vid hans kröning, då han färdades nedför vår flod Vesle från Sillery till Moison och Jungfrun[1] följde med honom i båten. Fadern dog, då Paquette ännu var helt liten, så att hon endast hade kvar sin mor, som var syster till mäster Mathieu Pradon, kopparslagare vid Rue Parin-Garlin i Paris som dog i fjol. Så ni ser, att hon var av bättre familj.
- ↑ Jungfrun av Orelans.
