pekade finger och skrek efter henne på gatorna, stadsvakten slog henne och små trasiga gatpojkar skrattade och gjorde narr av henne.
— Ja, inföll Gervaise, men zigenerskorna?
— Vänta ett ögonblick, Gervaise, sade Oudarde, vars uppmärksamhet började väckas. Vad skulle vi få på slutet om allt komme i början? Var snäll och fortsätt, Mahiette. Den där stackars Chantefleurie…
Mahiette fortsatte:
— Nåväl, hon var således mycket sorgsen och mycket olycklig, och hennes kinder fårades av tårar. Men Gud fattade medlidande med henne och gav henne en liten flicka. Jag kan inte beskriva hennes glädje; den var ett sannskyldigt vanvett av kyssar och tårar. Hon ammade själv barnet, hon gjorde lindor av sitt täcke — det enda, som hon hade i sin säng, och numera kände hon varken köld eller hunger. Hennes skönhet kom tillbaka — en gammal flicka gör en ung moder — så stackars Chantefleurie kom åter på modet och fick ännu en gång många besök. Hon fick omsättning för sina varor, och för allt, som hon tog in på sin skamliga hantering, köpte hon barnkläder, spetsklänningar och sidenmössor, utan att ens tänka på att skaffa sig ett nytt täcke — Eustache, har jag inte förbjudit dig att bita i kakan? — Säkert är i alla fall att lilla Agnes — det var barnets namn, dess förnamn, ty vad tillnamn beträffar, så var det länge sedan som Chantefleurie hade förlorat sitt — säkert är att den lilla varelsen var mera insvept i spetsar och band och broderier än en kronprinsessa. Bland annat hade hon ett par små skor, vars make konung Ludvig XI säkerligen aldrig hade haft. Hennes mor hade sytt och broderat dem, hon hade på dem nedlagt hela sin skicklighet, som om det varit en klänning åt den heliga jungfrun själv. Det var verkligen de två sötaste rosafärgade skor, som man någonsin sett. De var inte längre än min tumme allra högst, och om man inte sett dem på barnets små fötter hade man knappast kunnat tro, att de någonsin fått rum i dem. Men de små fötterna var verkligen så små, så söta, så rosiga — rosigare än sidenet i skorna! När ni själva får barn, kommer ni att inse, att ingenting är så sött och näpet som dess små händer och dess små fötter —
— Jag önskar ingenting hellre, sade Oudarde suckande, men jag måste rätta mig efter monsieur Andry Musniers önskningar.
— Och så, fortsatte Mahiette, Paquettes barn hade inte endast söta fötter. Jag såg henne när hon var endast fyra månader gammal, och hon var en riktig liten raring. Hon hade ögon, som var större än hennes mun, och ett sådant förtjusande lent svart hår, som börjat locka sig. Hon skulle blivit en vacker brunett vid sexton års ålder. Modern blev allt mer och mer förtjust i henne för var dag som gick. Hon kramade henne, kysste henne, kittlade henne, tvättade henne, klädde ut henne. Hon tackade Gud för att han givit henne detta barn. Det faktiskt gjorde henne alldeles tokig. De söta rosiga fötterna i all synnerhet gjorde henne
