alldeles berusad av förtjusning. Hon tryckte alltid sina läppar mot dem, beundrade alltid deras litenhet. Hon brukade stoppa in dem i de små skorna, ta ut dem igen, beundra dem, förundra sig över dem, hålla upp dem mot ljuset och beklaga dem, medan hon lärde dem att gå framför varandra i sängen, och hon hade med glädje tillbragt sitt liv på knä och klätt på och av dessa små fötter, som om de hade varit Jesusbarnets fötter —
— Allt det där är mycket gott och väl, sade Gervaise till hälften viskande, men var kommer zigenerskorna någonstans?
— Ni skall genast få höra det, svarade Mahiette. En vacker dag kom det till Reims ett mycket besynnerligt sällskap. De var tiggare och vagabonder, som strövade omkring, anförda av sin ledare och sina hövdingar. Deras ansikten var svartmuskiga. Deras hår knollrigt, och de hade silverringar i öronen. Kvinnorna var ännu fulare än männen. Barnen, som kravlade omkring dem, skulle ha skrämt lika många apor. De hade allesammans kommit direkt från nedre Egypten till Reims genom Polen. De kom till Reims för att spå i kungens av Algeriet och kejsarens av Tyskland namn. Som ni kan förstå, fanns det tillräcklig anledning att förbjuda dem tillträde till staden. Då slog hela skaran läger utanför Braineporten, på den där kullen med väderkvarnen alldeles i närheten av kalkbrotten. Sedan fick människorna i Reims ingen ro, förrän de hade sett dem. De spådde en i handen och gjorde de underbaraste förutsägelser! Men samtidigt berättades det förskräckliga historier om dem, om att de stal barn och värdesaker och åt människokött. De förståndiga människorna sade till de dåraktiga: ”Gå inte dit!” och sedan gick de själva dit i smyg. Det var riktigt på modet att gå dit. Stackars Chantefleurie greps av nyfikenhet: Hon ville gärna veta, vad hon hade att vänta och huruvida hennes söta lilla Agnes en vacker dag skulle bli kejsarinna av Armenien eller någonting i den vägen. Så hon tog henne med sig till zigenarlägret, och zigenerskorna beundrade barnet, smekte det, kysste det med sina svarta munnar och förundrade sig över dess små händer — allt till den stackars moderns stora glädje! Framför allt var de förtjusta i de små näpna fötterna och de små näpna skorna. Barnet var ännu inte ett år gammalt. Hon började redan jollra litet, skrattade förtjust åt sin mor, var så fet och knubbig och hade tusende förtjusande små åtbörder som en liten ängel i paradiset. Hon blev mycket rädd för zigenerskorna och grät. Men modern kysste henne ännu mera och avlägsnade sig helt förtjust över den lycka, som zigenerskorna hade förutsagt hennes Agnes. Hon skulle bli en skönhet, en dygdig kvinna, en drottning. Så modern återvände till sitt kyffe vid Rue Folle-Peine mycket stolt i hågen över att bära en liten drottning. Följande dag, då lillan sov på sängen passade hon på att gå ut ett ögonblick, ställde dörren på glänt av fruktan för att störa barnet och sprang till Rue de la Séchesserie för att berätta för en av
142
