grannfruarna, att den dag skulle komma, då hennes dotter Agnes skulle passas upp vid bordet av kungen av England, och ärkehertigen av Etiopien och hundratals andra underbara saker. När hon kom hem igen och inte hörde någon gråt, då hon gick uppför trappan, sade hon för sig själv: ”Bra, barnet sover ännu!” Dörren stod mera öppen än hon lämnat den. Den stackars modern gick emellertid in och sprang fram till sängen. Barnet fanns inte där, rummet var tomt. Av barnet fanns ingenting kvar mer än den ena av hennes små söta skor. Hon rusade ut ur rummet, flög nedför trappan i det hon ropade: ”Mitt barn! Mitt barn! Vem har tagit mitt barn?”
Gatan var ödslig, huset stod litet avsides, ingen kunde lämna henne några upplysningar om barnet. Hon gick genom staden, hon letade på varenda gata, sprang av och an hela dagen, vild, vanvettig, förfärlig, kikade in genom dörrar och fönster som ett vilt djur som har förlorat sina ungar. Hon flämtade, hennes klädsel var i oordning, hon var hemsk att skåda, och i hennes ögon fanns en eld, som torkade hennes tårar. Hon hejdade människor, som hon mötte, och utropade: ”Min flicka! Min flicka! Min söta lilla flicka! Om någon vill återställa min flicka åt mig, skall jag bli hans tjänare, jag skall bli hans hunds tjänare, och han skall få äta mitt hjärta, om han vill.”
Hon mötte herr kyrkoherden i Saint-Remy och sade till honom: ”Herr kyrkoherde, jag skall gräva upp marken med mina naglar, men återge mig mitt barn!” Det var hjärtslitande och jag såg en mycket hårdhjärtad man, monsieur Ponce Lacobre, advokaten, fälla tårar. Ah, den stackars modern! På natten återvände hon till sitt kyffe. Medan hon varit borta, hade en av hennes grannar sett två zigenerskor smyga sig upp till hennes rum med ett bylte, sedan komma ut igen, stänga dörren och skynda sig bort därifrån. Då de gått, hördes något slags barnskrik från Paquettes rum. Modern skrattade högt, flög uppför trappan, som om hon hade haft vingar, slängde upp dörren och rusade in i rummet. Sedan följde något ohyggligt! I stället för hennes söta lilla Agnes, som var en gåva av Gud, låg där ett litet hemskt, oformligt, enögt vidunder, med krokiga lemmar och kravlade och skrek. Hon vände sig bort i förfäran. ”O!” sade hon. ”Har häxorna förvandlat min lilla flicka till detta fruktansvärda djur?”
Så fort som möjligt bar de bort den lille klumpfoten, så att hon skulle slippa se honom. Han skulle gjort henne galen. Det var ett vidunderligt zigenarbarn, skänkt till djävulen. Det var en pojke, som tycktes vara fyra år gammal och som talade ett språk som inte var något mänskligt språk, ty det innehöll ord som var omöjliga att förstå. Chantefleurie hade kastat sig över den lilla skon, allt det som fanns kvar av henne, som hon hade älskat. Där låg hon så länge orörlig, utan att tala, utan att andas, att de trodde, att hon var död. Plötsligt började hon darra i hela kroppen, hon betäckte sin relik med lidelsefulla kyssar och snyftade, som om
