Fjärde kapitlet
EN TÅR FÖR EN DROPPE VATTEN
De ord, varmed föregående kapitel avslutades, var så att säga föreningslänken mellan de två skådespel, som intill detta ögonblick utspelats samtidigt, vart och ett på sin särskilda skådeplats — det ena i Råtthålet och det andra vid skampålen. Det förstnämnda hade bevittnats endast av de tre kvinnorna. Det sistnämnda hade till åskådare hela den massa människor, som strax förut samlats på Grèvetorget omkring skampålen och galgen.
Denna folkhop, som vid åsynen av de fyra stadstjänare, vilka redan från klockan nio på morgonen fattat posto vid skampålens fyra hörn, föranletts att vänta något slags bestraffning, hurudan den nu skulle bli, denna folkhop hade förökats så hastigt, att de fyra stadstjänarna, som blev allt för ansatta, mer än en gång sett sig nödsakade att driva undan folket med sina läderpiskor och sina hästar.
Men denna pöbel, som var van att vänta på ett dylikt skådespel, visade sig ganska tålig. Den roade sig med att betrakta skampålen, i sanning en mycket enkel byggnad, bestående av en murad kub, cirka tio fot hög och ihålig. En mycket brant trappa av skrovlig sten, som hedras med namnet stegel, ledde upp till den övre plattformen, på vilken syntes ett enkelt horisontalt hjul av ek. Det var vanligt att fastbinda delinkventen på detta hjul i knäböjande ställning och med bakbundna händer. Ett inne i byggnaden dolt maskineri satte detta hjul, som behöll sitt horisontala läge, i en roterande rörelse, så att delinkventen i tur och ordning vände ansiktet åt varje håll. Detta kallades att ”svarva” brottslingen.
Faktum var, att Grèvetorgets skampåle långt ifrån besatt samma fördelar som skampålen vid les Halles. Hos den fanns ingenting monumentalt. Där fanns intet tak med järnkors, ingen åttkantig lykta, inga smidiga pelare, inga stuprännor med groteska ansikten, inga skulpturer. Åskådaren var nödsakad att åtnöja sig med dessa fyra ansikten, klumpigt uthuggna i sten, krönta av två väggar av ännu klumpigare sten, och med en stengalge, kal och osmyckad, som stod bredvid den. Anrättningen skulle ha förefallit en älskare av gotisk arkitektur skäligen mager. Men säkert är att medeltidens dagdrivare endast hyste föga intresse för skampålens arkitektoniska skönhet.
Slutligen anlände delinkventen, fastbunden vid en kärra, och så fort han blivit förd upp på plattformen, så att han syntes från varje punkt av torget, blev han bunden med rep och remmar vid skampålens hjul, och ett ohyggligt tjut, uppblandat med skratt och utrop, hördes från alla håll
