i folkhopen. De hade känt igen Quasimodo.
Men nu lät Michel Noiret, en av kungens edsvurna trumpetare, påbjuda tystnad, varpå han kungjorde prevotens dom och befallning. Sedan drog han sig jämte sina uniformsklädda medhjälpare tillbaka till kärran.
Quasimodo var alldeles lugn och likgiltig, inte en muskel rörde sig i hans ansikte. Allt motstånd från hans sida hade omöjliggjorts genom vad man då för tiden kallade ”ett starkt och kraftigt fängsel”, det vill säga, att rep och fjättrar var så hårt åtdragna, att de förmodligen trängde in i köttet. Quasimodo hade låtit sig ledas, knuffas, bäras, hissas upp, bindas och bindas om igen. Ingenting kunde urskiljas i hans ansikte mer än förvåningen hos en vilde eller en idiot. Man visste att han var döv, men man hade mycket väl kunnat tro, att han även var blind.
Man ställde honom på knä på det roterande hjulet och klädde av honom ända till midjan. Han gjorde inte det minsta motstånd. De band fast honom med ett nytt system av remmar och spännen; han lät dem hållas. Endast då och då andades han tungt, likt en kalv, då dess huvud, slängande av och an, hänger ut över kanten på slaktarens kärra.
— Den idioten, sade Jehan Frollo du Moulin till sin vän Robin Poussepain, ty de båda studenterna hade naturligtvis följt med delinkventen. Han förstår inte mer av saken än en kackerlacka i en ask.
Hopen var nära att kikna av skratt vid åsynen av Quasimodos nakna puckel, hans kamelbröst, hans krokiga och vridna axlar. Under denna munterhet klev en liten och undersätsig man, klädd i stadens livré, upp på plattformen och tog plats bredvid delinkventen. Hans namn cirkulerade hastigt från mun till mun. Det var mäster Pierrat Torterue, edsvuren tortyrmästare vid Châtelet.
Han började sina operationer med att på ett hörn av skampålen ställa ett svart timglas, vars övre kapsel var fylld med röd sand, som sipprade ned i den undre. Sedan tog han av sig sin mångfärgade jacka, och då syntes det att från hans högra hand dinglade en piska med långa vita snärtar och knutar av metall. Med vänstra handen kavlade han likgiltigt upp högra skjortärmen till armbågen.
Under tiden skrek Jehan Frollo, i det han höjde sitt blondlockiga huvud över mängden (för detta ändamål hade han klivit upp på Robin Poussepains axlar):
— Kom och titta, mina damer och herrar! De skall hudflänga mäster Quasimodo, klockringare hos min bror ärkedjäknen av Josas, en präktig orientalisk arkitektur med en rygg som en dome och ben som förvridna pelare!
Alla skrattade, i all synnerhet gossarna och flickorna.
Nu stampade tortyrmästaren med foten. Hjulet började röra sig. Quasimodo vacklade under sina bojor, och den häpnad som hastigt avspeglade sig på hans vanskapade ansikte, fördubblade munterheten
152
