hånfulla tillmälena.
När så den olycklige fann sig ur stånd att spränga de kedjor, varmed han var bunden, blev han åter lugn; endast då och då höjde en suck av raseri hans breda bröst. I hans ansikte syntes varken blygsel eller rodnad. Han stod allt för långt borta från samhället och allt för nära naturstadiet för att veta, vad blygsel var. Men vrede, hat och förtvivlan utbredde långsamt över detta hemska ansikte ett moln, som blev allt mörkare och mörkare och allt mer och mer laddades med en elektricitet, som urladdade sig i tusende blixtar från cyklopens öga.
Detta moln skingrade sig emellertid för ett ögonblick vid åsynen av en mulåsna, på vilken en präst kom ridande över torget. Från och med det ögonblick då han varseblivit denne präst och denna mulåsna, hade den stackars uslingens uppsyn blivit mildare. Det raseri, som förvridit hans ansikte, efterträddes av ett sällsamt småleende, fullt av ömhet och mildhet. Allt eftersom prästen kom närmare, blev detta småleende tydligare, mera strålande. Det var, som om den olycklige hade hälsat ankomsten av en frälsare. Men då mulåsnan kommit tillräckligt nära skampålen, för att den ridande skulle känna igen delinkventen, slog prästen ned ögonen, gjorde hastigt helt om och sporrade sin fåle, som om han haft bråttom att undkomma förödmjukande böner och inte alls var angelägen om att bli hälsad och igenkänd av en stackars sate i en sådan belägenhet.
Denne präst var ärkedjäknen Claude Frollo.
Och nu blev molnet över Quasimodos ansikte mörkare än någonsin. Småleendet blev bittert, modlöst och djupt sorgset.
Tiden gick. Han hade nu varit där minst en och en halv timme, blivit sönderslagen, okvädad, hånad och nästan stenad till döds. Helt plötsligt gjorde han en fördubblad ansträngning, så att hela brädställningen skakade under honom, och brytande den tystnad, som han hittills iakttagit så envist, utropade han med hes och ursinnig stämma, som mera påminde om en hunds tjut än om en människas rop och som genomträngde pöbelns skrän:
— Vatten!
Långt ifrån att väcka medlidande blev detta skri av förtvivlan endast ytterligare en anledning till munterhet för den goda pariserpöbel, som omgav skampålen och som, det måste medges, då för tiden knappast var mindre grym och brutal än det förfärliga friborgarpatrasket, som i sig självt helt enkelt var det lägsta samhällslagret. Inte en röst höjdes omkring den stackars delinkventen annat än för att håna honom i hans törst. Säkert är, att i detta ögonblick hans utseende var ännu mera groteskt och frånstötande än ägnat att ingiva medlidande, rött, uppsvällt och svettdrypande som det var med sitt vilt stirrande öga, sin mun som flämtade av smärta och raseri, och sin till hälften uthängande tunga.
