Dessutom måste framhållas, att om det bland denna folkmassa funnits någon människovänlig man eller kvinna, som hade känt sig frestad att stiga fram med ett glas vatten till den stackars varelsen, så omgavs skampålens trappsteg då för tiden av en sådan fördom, att den hade varit tillräcklig att avskräcka till och med den barmhärtige samariten.
Efter några minuter såg Quasimodo sig ännu en gång omkring med en blick av förtvivlan och upprepade i ännu mer hjärtslitande ton:
— Vatten!
Och åter skrattade alla.
— Drick det här! skrek Robin Poussepain och kastade i hans ansikte en svamp, doppad i rännstenen. Håll till godo, din döva skurk! Jag står i tacksamhetsskuld till dig!
En kvinna kastade en sten i hans huvud och ropade:
— Det här skall du få för att hålla oss vakna om nätterna med din förbannade klockringning!
— Nå, min gosse! tjöt en krympling och försökte samtidigt nå honom med sin krycka. Tänker du åter försöka förhäxa oss med dina svartkonster från Notre-Dames torn?
— Här har du något att dricka ur, sade en man och slängde ett sönderslaget krus mot hans bröst. Det var du som bara genom att gå förbi min hustru två gånger, förorsakade att hon fick ett barn med två huvuden!
— Och min katt en kattunge med sex ben! skrek en gammal kvinna och kastade en tegelsten på honom.
— Vatten! upprepade Quasimodo flämtande för tredje gången.
I samma ögonblick såg han, att människorna lämnade plats för någon och att en ung flicka, fantastiskt klädd, kom ut ur hopen. Hon var åtföljd av en liten vit get med förgyllda horn och bar en liten tamburin i handen.
Quasimodos öga gnistrade. Det var zigenarflickan, som han föregående natt hade försökt bortföra, ett tilltag för vilket han dunkelt insåg, att man i detta ögonblick bestraffade honom, något som för övrigt inte alls var fallet, emedan han endast blev bestraffad för att han hade den oturen att vara döv och att få en döv domare. Han betvivlade inte, att hon också hade kommit dit för att utkräva hämnd och att hon skulle utdela slag mot honom, liksom alla andra.
Han såg faktiskt, hur hon hastigt steg uppför trappan. Han var halvkvävd av raseri. Han önskade, att han hade kunnat smula sönder skampålen i atomer, och om blixten ur hans öga hade kunnat döda, hade zigenerskan varit förvandlad till aska, innan hon kommit upp på plattformen. Utan att yttra ett ord gick hon fram till delinkventen, som förgäves vred och vände på sig för att undkomma henne. Så lösgjorde hon en flaska från sitt bälte och förde den till den olyckliges torra läppar.
I det öga, hittills så torrt och lågande, syntes nu en stor tår, som långsamt rullade nedför detta vanskapliga ansikte, så länge förvridet av
156
