förtvivlan. Det var måhända den första tår, som denna olyckliga varelse någonsin fällt.
Han glömde emellertid att dricka. Zigenerskan gjorde sin vanliga lilla grimas av otålighet och höll småleende buteljhalsen till Quasimodos vanskapliga mun. Han drack i djupa drag, ty hans törst var brännande.
Då han var färdig, sköt den stackars uslingen ut sina blåsvarta läppar, otvivelaktigt för att kyssa den vackra hand, som just hade vederkvickt honom. Men flickan, som kom ihåg försöket föregående natt och kanske inte kunde frigöra sig från ett visst misstroende, drog hastigt undan handen, med den skrämda uppsynen hos ett barn, som fruktar att bli bitet av ett vilt djur.
Då såg den stackars döva varelsen på henne med en förebrående och outsägligt sorgsen blick.
Överallt hade det varit en rörande syn att se denna vackra flicka, så fräsch, så ren, så tjusande och samtidigt så svag, medlidsamt skynda så mycken vanskaplighet, ondska och elände till undsättning, men vid skampålen var det ett sublimt skådespel.
Till och med folket blev gripet därav; man klappade i händerna och ropade:
— Hurra! Hurra!
Det var i detta ögonblick som cellkvinnan genom gluggen i sin cell såg zigenarflickan stå på trappan till skampålen och slungade emot henne sin hemska förbannelse:
— Förbannelse över dig, Egyptens dotter! Förbannelse! Förbannelse!
Femte kapitlet
SLUT PÅ HISTORIEN OM KAKAN
Esmeralda bleknade och steg vacklande ned från skampålen. Cellkvinnans röst förföljde henne alltjämt:
— Kom ned, kom ned, du egyptiska tjuv! Du kommer snart att stiga upp dit igen.
— I dag är säckkvinnan riktigt svår, mumlade människorna till varandra. Det var allt, vad de gjorde, ty dylika kvinnor var fruktade, och det gjorde dem heliga. Då för tiden vågade ingen sig på dem, som bad natt och dag.
Nu var tiden inne för Quasimodos befrielse. De löste remmarna, som höll honom bunden vid skampålen, och människorna skingrades.
